villabarn

Vi har träffat vår bröllopsfotograf idag.

Kändes riktigt bra.

En go o redi göteborrrgare.

Fotograf har redan från början varit vår viktigaste post i budgeten.

Och nu har vi alltså hittat en som är kalas.

Får bara hålla tummarna för att hen kan bearbeta bilderna på det sättet vi ville.

För fotona i sig är klockrena.

Åh vad jag längtar!

Jag längtar tills det är över.

Till vi är gifta.

Visst är det roligt att planera bröllop, men det är samtidigt väldigt mycket arbete.

Plötsligt så kan jag förstå de som väljer att anlita en koordinator.

Allt detta jobb är säkerligen anledningen till varför man bara gifter sig en gång.

Att slippa göra det igen är anledning nog till att aldrig skilja sig.

Det är snorjobbigt.

Och samtidigt så är det ju jättekul.

Så jag kommer ju sakna det efteråt och drömma mig tillbaka.

Romantisera det.

Det är en hatkärlek om något.

Det är lite som en graviditet.

Man tror att det är det häftigaste som man kan vara med om, men egentligen är det det som kommer sedan som är målet.

K sjunger i duschen och jag känner mig lyckligast i världen.

När man är där nere så glömmer man lätt hur lyhört här är.

Eller njae – här är okej faktiskt.

Sjunger man högt där nere så hörs det som svagt mummel här uppe.

Jag gillar annars inte dåligt isolerade hus.

Väggar är väl en sak, men golv – huh!

Jag är en husnörd.

Jag älskar små, mysiga hus.

Men jag gillar även storslagna, grandiosa villor.

Mellantingen ger jag nog däremot blanka fasen i.

Jag blev lite kär i en pyttesäng idag.

Vet bara inte hur jag ska övertyga K om att det är en bra investering.

Inställningen därifrån var bara ”men jag kommer slå i huvudet OCH fötterna”.

Inte då.

Det är en jättebra lösning.

Släng på lite målarfärg så kommer det dessutom bli en jättefin lösning.

Det påminner om min barndoms utflykter till Boden på Näset.

Vi kanske får campa en vecka i trädgården till dess att färgångorna vädrats ut, men det är det värt.

Mer än värt.

Jag vill campa i trädgården ändå liksom.

Det var illa nog att förra sommaren blev utan tältnätter.

I år gäller bot och bättring.

För någon vecka sedan drömde jag en jättehärlig dröm som utspelade sig några år in i framtiden.

LGTBB och jag sov tillsammans med skruttens kusiner i min mammas gamla scouttält i trädgården. Vi berättade spökhistorier på natten och sov i en hög tills att gryningsfåglarna väckte oss på morgonen. Då smög vi som indianer genom huset, stekte pannkakor och gjorde pinnbröd på grillen. Sedan väckte vi K och dukade till frukost med våra tretonsträdgårdsmöbler. Solen gjorde oss sällskap, maten var god och kusinerna fick lära sig att på landet har vi ett kisseträd när man inte orkar gå in på toa.

(Förklaring: När jag var liten hade vi ett träd hemma i trädgården som man fick kissa på. Jag vet inte hur det började, troligtvis var det någon som skulle bli blöjfri men jag har romantiserat tanken på barn som får en avslappnad och naturlig inställning till kroppens olika behov.)

Troligtvis kommer vårat Turtles-träd få utnämningen kisseträd till sommaren. Det beror väl lite på hur fort LGTBB lär sig att klara sig utan tygblöjerna också. Kanske väljs ett annat träd av någon anledning som inte jag kan tänka ut såhär på förhand?

Det blev mycket kiss-prat här.

Så vi kan fortsätta på samma tema ett tag till.

Sedan är jag klar – lovar.

För vi köpte en liten grön pottstol idag.

Fast egentligen var den gul och jag köpte den igår.

Jag hade nämligen kollat på olika varianter en annan dag och bestämt mig för den finaste, den gula. Så jag gick till affären, hade bråttom till att passa ett tåg efteråt och till min fasa så fanns där även gröna, vilket jag inte hade sett på hemsidan tidigare. Men jag övertalar mig själv till att bara göra det jag bestämt mig för på förhand – tar den gula och går – att jag inte har lärt mig; finns något i grönt så ska man alltid ta det.

Det tog inte många minuter hemma innan jag ångrat mig så det var bara att bege sig tillbaka idag och byta till rätt färg.

Så går det när man försöker vara planerande och handla efter förutfattade beslut.

På väg till bvc idag passerade vi några lådor med byggnadsställning.

Jag blev galet sugen på att slänga ihop ett FOH.

Men med en bebis i ergonomisk bärsele på magen hade det nog inte varit så lätt.

Annars fanns alla delarna.

Inte konsert-svart-snyggt.

Men ändå.

Nöden har ingen lag.

Hemma har vi trampat runt i cirklar och varit sötsugna.

Till slut gjorde vi vad som helst för att få en ursäkt att baka något gott.

Då kom jag på att det faktiskt fanns en riktig anledning: idag är det, såvitt vi minns, fyra år sedan vi för första gången bakade tillsammans. Då en klassisk kladdkaka hos K’s föräldrar. Nu en whiskykryddad kärleksmums med kokosflingor både högt och lågt i vårat egna kök.

Jag kan erkänna att det var nära att vi skippade middagen till förmån för kaka.

Istället tog vi oss i kragen, gjorde fisk i ugn och nu doftar det ljuvligt i hela huset.

För övrigt har jag hittat en rolig slöj-makare på ett amerikanskt bröllopsforum.

Tvära kast.

Ingen rast.

I vår lilla utkiksmast.

M: Jag är hungrig.

K: Ska vi ta en macka?

M: Jag är sugen på blåbärsglass.

K: Det har vi ju inte.

M: Jo, i strut väl?

K: Jo, i strut har vi.

M: Det funkar.

K: Men vi kanske ska ta en macka också?

*M går och kollar sig omkring.*

K: Vad gör du?

M: Jag letar efter någonting gott.

K: Vi har banan-chokladkaka.

M: Ja! Det blir bra.

K: Macka och banankaka?

M: Nej, blåbärsglass och banankaka!

K: Du är hopplös.

M: Jag vet. Det är därför du älskar mig så mycket.

K: Ja.

Det är en tjej/kvinna som är intresserad av att köpa min brudklänning.

En hel vecka innan jag ens själv har testat den så vill hon göra en deal om att köpa den direkt efter vårt bröllop.

Jag borde vara glad.

Men jag är ambivalent.

Ekonomin skulle må bra av att sälja den.

Det är inget skampris hon föreslagit.

Men rent känslomässigt… kommer jag att klara av att sälja klänningen som jag gift mig i?

Det är bara ett stycke tyg.

En död tingest som skulle må bra av att den återanvändes.

Men jag fäster så mycket minnen vid saker.

Och kanske, kanske vill jag behålla den just för att min mamma inte har någon brudklänning.

Jag hade gillat att ha en släkt-klänning.

Vi får väl se.

Om vi blir kära i varandra, klänningen och jag, så kommer K få det svårt här hemma.

Då måste han hålla försvarstal å bådas vägnar.

Och sedan tycker en liten, liten del utav mig att ingen annan i hela landet borde få ha en likadan klänning som mig.

Dagisfasoner så det ryker om det.

Hur svårt kan det vara?

-Hej jag skulle vilja ha den här tårtan, så här många bitar, på så här många våningar tillsammans med den där tårtställningen.

-Vad roligt, det går så bra så.

Tydligen inte så lätt alltså.

-Hej, jag skulle vilja ha den här tårtan, så här många bitar, på så många våningar tillsammans med den där tårtställningen.

-Ja, fast du kan inte ha det antalet bitar på det antalet våningar.

-Nehej? Hur många bitar behövs det då?

-Ja, tio till. Då går det.

-Okej, då tar vi tio till.

-Vad roligt. Fast du, du kan inte få den tårtställningen.

-Va, varför inte?

-Nej, då måste du ta fler bitar.

-Varför då? Det är ju rätt antal våningar.

-Fast det går inte, det kommer se fult ut.

-Säger vem? Det är okej om det blir lite över i kanterna.

-Nej, det kan jag inte sälja till dig. Då får du ta tio bitar till.

-Fast vi köper ju redan tio bitar mer än vad vi behöver?

-Jo, men annars får du välja en annan tårtställning.

-Vi vill inte ha någon annan tårtställning. De andra tårtställningarna är ju fula.

-Men det måste ni ta.

-Nej, det vill vi inte. Vi vill avboka vår tårta.

-Va? Vill ni avboka hela tårtan?

-Ja, vi kan ju inte få den som vi vill.

-Jaha, men det kan ju inte jag göra någonting åt.

-Jo, du kan ge oss tårtan som vi vill ha, på tårtställningen vi vill ha.

-Nej, det går inte.

-Nej det är ju det jag menar. Vi vill inte ha er tårta längre.

Så nu har vi avbokat tårtan jag älskar och verkligen, verkligen vill ha. Fail.

Jag älskade utsidan och K älskade insidan.

Jag gillade insidan och K gillade utsidan.

Det var en perfect match.

För köpa tjugo bitar mer än vad vi behöver det gör vi bara inte. Det är en principsak.

Just nu hatar jag att vara principfast.

Vi får så mycket reklam från Semper, Nestlé och allehanda barnmatsföretag nu så att det inte är klokt.

Jag kastar eran äckliga välling på er!

Barn kan växa och utväxlas även utan halvfabrikat med socker i förklädda titlar och dåliga fetter i fina namn.

Jag gjorde egen morotspuré för någon dag sedan.

Det tog emot först.

Göra egen barnmat? Är inte det sådant som alla pretto-morsor gör?

Och det är väl jobbigt?

Sedan tog jag mig i kragen, kokade morötter, slängde dem i mixern tillsammans med rapsolja och persilja. Och så var det klart.

Effektiv arbetstid: max fem minuter.

Nästan snabbare än vad jag skulle valt burk i butiken på.

Plus att det blev jäkligt gott.

Jag provsmakade.

Och det gör jag gärna igen.

Har full förståelse för varför LTBB slukar den med hull och hår.

Imorgon: palsternackapotatis med muskot.

Vi uppfostrar en gourmébebis.

Fast det är lite underligt; det är inte lika kul med släta puréer som med riktigt mjuka saker i bitar som man kan tugga själv. Så nästa gång kanske jag bara ökar koktiden och sedan kör den väldigt, väldigt lite i mixern. Eller bara mosar lite med gaffeln som med potatis.

Jag vill att du ska vilja det som jag vill.

Utan att jag säger till.

Utan spill.

Ge mig kill!

Jag har återupptäckt min gamla favoritflinga.

Nu i ny tappning; Havrefras Jordgubb.

Mitt dope.

Det, och givakt-kaffe.

Fast nu ljuger jag.

Jag är inte beroende av det.

Får inga abstinensbesvär.

Blir bara lite effektivare.

K leker med S i sängen.

Jag upptäckte en häftig sak idag; när S är tröttgnällig, inte riktigt vill vara med på något och inte heller är tillräckligt avslappnad för att kunna somna så funkar det att berätta en saga.

Total koncentration.

Ögonen stirrar på mig, kroppen mjuknar.

Inget gnäll.

Inga ljud alls förresten.

Sådan här reaktion får jag inte när jag pratar vanligt… Skumt.

Jag berättade i säkert en halvtimma.

Om Gröna pappa-nappen, Svarta mammanappen, Rosa pojknappen och Blåa flicknappen. Om deras jobb, tävlingar och hur barnen överlistar de vuxna. Till och med en sensmoral lyckades jag klämma in. Har på känn att nappsagan kommer bli en klassiker.

Efter dess var det bara att sjunga en vaggvisa så var det bara tal om minuter innan sömnen inträdde.

Wunderschön.

Ringsjalen ligger i tvättmaskinen.

Längtar tills den torkar.

Min högerarm är så svag jämfört med den vänstra.

Babygym har fått en ny betydelse.

Och jakten på kuverttallrikar går vidare.

So long, säger spökungen.

Spö-kungen?

Nej, spök-ungen!

Jag var och klippte mig idag.

Heaven!

Fast först en liten skrämselchock; när jag kom dit var dörren låst och lokalen nedsläckt. I ett fönster satt en skylt om att de flyttat. Shit! Jag kommer missa min tid!

Sedan såg jag att de flyttat två kvarter och jag som var några minuter tidig hann gott och väl gå dit utan att bli försenad.

”Vill du få håret tvättat? Lite huvudmassage? Massage i stolen?”

Ja-a-a tack!

Det är liksom här heaven kommer in.

I och med flytten till nya lokaler har de skaffat nya stolar till tvättställen, med inbyggd massage. Jag frågade om det var okej att somna, och det var det. Dock lyckades jag faktiskt hålla mig vaken, men det var bara precis. Så fantastiskt underbart skönt.

Sedan blev jag klippt.

I lugn och fin takt.

Och så ser jag plötsligt att mitt hår ser lite underligt ut, som om det är en utväxtkant i det.

”Är det så att mitt hår är ljusare längre in?”

”Jo, det stämmer. Och det syns ännu mer i nacken.”

Jahapp, där ser man. Jag som under tio års tid fått lite, lite mörkare hår varje år (borträknat sommarens solblekning) har plötsligt fått en utväxt med blondare hår. De understa fem-sex centimetrarna är betydligt ljusare än resten. Som tur är så syns det bara när man håller håret vinkelrätt ut mot huvudet så jag tänker nog låta bli det. Spännande med amningshormoner.

Efter att håret var färdigt frågande hon om jag ville få det lockat eller plattat.

Åh underbara människa!

När jag var liten (fem-sex-sju år) så brukade varje frisörsklippning avslutas med att frisören lockade mitt hår med locktång. Sedan var det en mycket nöjd liten flicka som skuttade iväg därifrån. Är man född med sprikrakt hår så var annars lösningen att sova på blöta flätor för att få lite volym, men det blev aldrig lika fint som med locktång (eller krulltång som vi sa då).

Sedan dess så har mycket förändrats.

Frisörerna ville inte längre locka mitt hår utan plattången gjorde sitt intåg.

(Tänk dig plattång på mitt hår, är det någonsin en bra idé? Inte om du frågar mig. Jag brukar bara be dem om att spraya det lite och rufsa till det, gillar inte när man ser för ordentlig ut.)

Locktängerna fick ligga i sina omoderna dammvrår och mögla.

Tills idag!

Fast jag fick lockar från plattången.

Och det blev bara så fint.

Vips förvandlades jag och blev ånyo fyra bast.

Och jag har riktigt sagohår.

Efter att jag betalat så studsade jag iväg på gatan.

Hela världen är min!

K tyckte också att det var fint.

Eller ja, orden var kanske snarare ”sött, gulligt”. Och kanske mer om mig än om håret. Men men.

Jag är sugen på att permanenta håret.

Och hennafärga det.

Och tatuera mig (igen).

Och kanske några till piercings?

Ibland är det farligt att vakna på ett kreativt humör...

Den här senaste tiden har varit fylld med spännande nyupptäckter kring min egen person.

Jag har gourmésmak när det gäller bröllop.

Jag tycker glansig marcipan är fult och att glansiga klänningar är fult.

För att inte tala om glansigt hår och glansiga pannor.

Glansiga glans-glas!

Glans-fascist!

Nej, inte riktigt så. Men nästan.

Jag gillar inte glansig marcipan och glansigt hår. Den delen var åtminstone sann.

Jag var superstressad över en tenta.

En tenta jag var tvungen att klara. För jag blir examinerad på för få poäng denna terminen eftersom jag har en uppsats som löper över hela året. I vanliga fall gör det inget om man missar ett delmoment bara man klarar resten. Och läser man program så räknas studieresultat per helår vilket också gör det lugnare. Men nu läser jag fristående och jag var tvungen att klara allt.

Och vad gjorde jag?

Jag pluggade som ett litet as och nailade hela tentan!

Det ska till en smärre katastrof för att inte få alla rätt och därmed VG på den. Fast även det skulle vara okej, jag behöver bara godkänt för att csn ska fortsätta att älska mig och ge mig pengar.

Nu längtar jag nästan, nästan till nästa tentavecka.

Det är världens kick att whoppa tenta-butt!

(Shit vad chockad jag skulle bli om jag får underkänt... Då vet jag inte vad jag gör.)

Fast nästa tentaomgång kommer precis när vi ska gifta oss.

Som om jag inte vore nog stressad ändå.

Både min mamma och jag hade kaffe med oss i termos. Varsin. Det var vi och de andra tanterna (dvs tentavakterna). (Jag gillar tanter och högaktar de som det idealiskt kvinnotillståndet. Jag satsar stenhårt på att bli en übertant!)

Men vårat kaffe hade en svag men ack så distinkt doft... Baileys... Mmm...

Vilka vardagsalkoholister.

Firade 1½-års dagen sedan jag sist konsumerade en folköl med två teskedar irish cream i en halvliter kaffe+mjölk. Stupfull. Ett under att jag kunde skriva färdigt tentan.

Not.

Speciellt när det tog mig en sju timmar att dricka upp allt.

Jag är en vekling.

Världens bästa vekling.

Jag skriver en uppsats om hemförlossningar.

Det är spännande; något som bara borde angå den lilla familjen rör upp så mycket känslor och får vårdpersonal att gorma osammanhängande rader om dumhet och faror, helt utan minsta källhänvisning eller motivering.

Någon har sagt till mig att jag var modig som vågade föda hemma.

Det är fel.

Jag var feg, och ville inte föda på sjukhus.

Tänk dig; en barnmorska du inte känner.

En undersköterska du inte känner.

Kanske ytterligare en, två eller tre barnmorskor som byts av vid skiftslut.

Människor som går in och ut i rummet.

Människor som inte vet hur just du fungerar.

Hur kan man sammanfatta hela sin person på max två A4 i ett förlossningsbrev?

Sina styrkor, sina önskemål, sina krav, sina rädslor.

Nepp, jag kommer aldrig vilja föda barn bland främlingar.

För mig handlar det inte egentligen om huruvida jag är hemma eller på sjukhus.

Det handlar inte heller om vem som ser mig naken eller inte.

Jag kunde inte bry mig mindre – det är bara en kropp.

Det handlar om att känna förtroende för de som är runt omkring.

Det är mitt huvud och mina tankar jag är rädd om.

Sedan var det tur att vi hade bestämt att göra som vi gjorde; mina värkar (usch vad jag ogillar det ordet… det stämmer inte alls överens med hur det egentligen känns, ”ruschar” är nog bättre) blev aldrig tillräckligt långa för att jag skulle åkt in till något sjukhus.

Korta ruschar i några timmar.

Det här är ju inte så farligt.

Så småningom mjölksyra överallt.

Och sedan bara ”oj, jag krystar visst”.

Det tog 14 timmar från den ”riktiga” starten tills plutten var född.

Jag upplevde att det gick fort.

Kanske för att jag hann förbereda mig ordentligt. Redan på torsdagen visste jag att det skulle ske på lördagen. Jag körde på kolhydratsuppladdning och sov hela fredagen.

Hur visste jag det?

Ingen aning.

Kalla det kvinnlig intuition.

Min kropp visste att det var dags.

Min fantastiska, häftiga, underbara kropp.

Full av urgammal visdom.

Man behöver inte läsa böcker om hur man föder barn (även om det kan vara intressant). Det räcker att lyssna inåt. Ingen annan än du kan veta vad som är bäst för dig.

Det var länge sedan jag skrev här nu. Trots att jag skriver långa memoarer i mitt huvud varje kväll. Men jag vill inte väcka man och barn som sover bredvid mig genom att börja skriva ner allt där och då. Jag önskar att någon skulle vilja ta sig tiden att uppfinna en hjärn-diktafon. Kanske som en liten iPod-snäcka man sätter i örat och sedan så spelar den in alla fina tankar och formuleringar som susar genom huvudet.

För övrigt så har jag försökt hålla skrivandet här könsneutralt. Det är svårt. Och ännu svårare blir det nu när alla tankarna kretsar kring vårt barn. För uppenbarligen är jag till biologin kvinna då jag burit och fött detta barn. Och min sambo är uppenbarligen till biologin räknat en man, eftersom ingen tredje part krävdes för skapandet av ovan nämnda barn.

Det är synd det där… att världen är så könsfixerade. Att vi alla är så könsfixerade. När vårt barn var alldeles precis nyfött så var mina ord tydligen ”Vårt barn! Titta, vi har fått ett barn!” Ett barn alltså. Inte en pojke, inte en flicka. Ett barn. Det var allt jag kunde tänka på. (Fast egentligen kommer jag inte ihåg det här, att jag sa så läste jag i min/vår journal. Just där och då tänker man inte riktigt på att välja sina ord – man bara lever. Så levande skulle jag alltid vilja vara, så uppe i stunden och helt närvarande. Fast det hade nog inte fungerat i längden… kanske. Det är en vacker tanke dock. Värd att begrunda.)

När jag var liten och fick frågan om vad jag skulle bli när jag blir stor så var mitt svar ”kille, eller sjöjungfru”. Svårt val. Nu är jag dock glad för att ingen av dessa alternativ. Sorry guys, men ni drog det korta strået. Ni kommer aldrig få uppleva miraklet med att föda barn. Eller ha ett litet barn i magen. Eller känslan av att komma fyra gånger på mindre än en kvart.

Okej, det där sista var en lögn. Män kan också få multipla orgasmer. Men för flertalet män kräver det generellt lite mer övning än för flertalet kvinnor. Om man nu ska vara fördomsfull och generaliserande. Vilket jag är.

Jag har också tänkt en hel del på allt snack om hur graviditeter och barnafödande skulle förstöra ens kropp. Vadå förstöra? Jag var skitnervös över detta – tänk om jag skulle bli ett trasigt barnaskal efter att vi fått barn? Och att min sambo bara stannade kvar med mig för att vi har barn ihop? Tänk om någon istället skulle ha sagt att ja, barnaalstring förändrar kroppen. Men det kan vara en helt fantastiskt grej. Det går att föda ett barn på nära fyra kilo utan att få så mycket som en skråma i underlivet. Även om det är ens första barn. Visst blir man kanske lite svullen efteråt, men tre dagar senare kommer det kännas precis som om ingenting har hänt. Tänk om någon hade sagt så?

Och tänk om någon hade berättat för mig om hur sexlivet förändras till det bättre. Inte förstörs. Att känseln kan öka, att orgasmerna kan blir kraftigare. Bara att möjligheterna minskar. Man får planera lite mer. Passa på när barnet sover.

Visst gör det ont att föda barn. Men mest är det bara skitjobbigt. Göteborgsvarvet kan slänga sig i väggen, det är ingenting i jämförelse! (Jag har sprungit varvet några gånger så ja, jag vet faktiskt vad jag jämför med.) Mjölksyra överallt och man kan inte göra något som helst för att skynda på det. Fast det kan man ju. Man kan äta, dricka, kyssas och dansa runt för att hjälpa kroppen och bebisen som vill ut. Man kan lyssna på sin kropp; krypa på golvet när det känns bra, morra som en hund när man känner för det och man kan be människorna runt omkring att säga bra saker om en själv om det är det man behöver. För mig funkade smicker och klappar bäst. Klappar som de man ger en hund eller en häst; fasta rörelser med hela handflatan över armar, ben och rygg. Supereffektivt. Och smicker ska vi inte tala om! Jösses. Tänk att ha tre människor som bara är där för dig, som berättar hur bra du är, hur duktig du är och hur fint barnet mår hela tiden. Den sortens uppmärksamhet får mig att vilja föda barn varje dag. Det är nästan synd att vi inte vill ha tio ungar… Fast det skulle bli dyrt med så många hemförlossningar. Och för trångt i stugan.

När jag ligger där på nätterna och inte kan sova så funderar jag på livet. Hur lyckligt lottad jag är. Med sambons lätt ludna rumpa mot mitt lår och barnets försiktiga snusande bredvid honom. Ibland slår det mig hur lika de är; båda pratar i sömnen och båda får mitt hjärta att slå volter. I tiden innan dem så fanns det få saker som skrämde mig. Nu är jag rädd för nästan allt.

Ibland drömmer jag mardrömmar om att jag måste hugga av min sambos eller mitt barns hand, för annars kommer vi dö allihopa. Man kan ju tycka att en hand är bra mycket mindre värd än våra liv. Och ändå. Så kan jag inte göra det. Jag kan inte skada dem. Jag vaknar varje gång men när jag sedan somnar om så börjar drömmen om från början. Inte mysigt.

Jag kan inte skada dem, precis som jag inte kan ljuga för dem. Jag avskyr lögner och har svårt att hålla saker för mig själv. Vilket gör det lite svårt när jul eller födelsedagar nalkas. Om jag hittar en bra present så får jag bita mig i tungan för att inte avslöja vad det är. Eller ge bort den på en gång. Han är som en del av mig och får jag inte vädra allt med honom så fungerar jag inte korrekt. Även om det bara handlar om en skitsak som julklappar.

För någon vecka sedan så satt vi och pratade om kvällen då vi träffades. Det är snart fem år sedan nu. Fem år, och jag är fortfarande så här kär? Galet. Härligt.

Vi utbytte stapplande meningar och gjorde bort oss. Fast det saknade betydelse. När jag träffade honom så kändes det som att jag hittade hem. Jag ville verkligen, verkligen inte bli kär då. Jag ville inte vara ihop med någon. Fast jag kunde inte låta bli heller. Då skulle jag fått spendera en evighet med att ångra mig.

Vi kände varandra innan vi hade pratat ordentligt. Jag kallade honom pojkvän innan vi varit på vår första (och enda) dejt. Jag visste vad han hette innan han berättat det. Vissa saker bara är. Han känner mig som ingen annan gör.

När jag var liten ville jag aldrig gifta mig. Och skulle jag göra det så skulle mannen ta mitt efternamn och vi skulle gifta oss borgerligt.

Nu ska vi gifta oss. Borgerligt fortfarande, tack och lov. Tre månader kvar. Jag kommer ta hans efternamn, men han har tagit sin mors flicknamn. Det är ett vackert namn och det passar på oss. Det låter som oss. Två hippiesar ute i skogen. (Okej, det är jag som är den bohemiska av oss, men han bor här faktiskt också.) På så vis så byter vi båda namn. Det känns bra. Jag trodde inte att det skulle kännas så viktigt som det faktiskt gör, men sedan vi fick barn så har det verkligen stört mig att vi har olika efternamn. Att vi inte är en ”riktig” familj. (Bullshit förresten, det är kärleken som avgör – inte efternamn eller familjesammansättning.) Och sedan har vi som äkta makar en del juridiska fördelar, det är bra. Det underlättar när vi ska skriva testamente och liknande.

En skum sak med att skriva här. Offentligt. Är att man inte vet vem som läser. Det spelar ingen roll. Jag är jag. Varken mer eller mindre. Och jag är bra som jag är. Bäst, skulle man nästan kunna säga.

Collini o-out.