Bekännelse
Det var länge sedan jag skrev här nu. Trots att jag skriver långa memoarer i mitt huvud varje kväll. Men jag vill inte väcka man och barn som sover bredvid mig genom att börja skriva ner allt där och då. Jag önskar att någon skulle vilja ta sig tiden att uppfinna en hjärn-diktafon. Kanske som en liten iPod-snäcka man sätter i örat och sedan så spelar den in alla fina tankar och formuleringar som susar genom huvudet.
För övrigt så har jag försökt hålla skrivandet här könsneutralt. Det är svårt. Och ännu svårare blir det nu när alla tankarna kretsar kring vårt barn. För uppenbarligen är jag till biologin kvinna då jag burit och fött detta barn. Och min sambo är uppenbarligen till biologin räknat en man, eftersom ingen tredje part krävdes för skapandet av ovan nämnda barn.
Det är synd det där… att världen är så könsfixerade. Att vi alla är så könsfixerade. När vårt barn var alldeles precis nyfött så var mina ord tydligen ”Vårt barn! Titta, vi har fått ett barn!” Ett barn alltså. Inte en pojke, inte en flicka. Ett barn. Det var allt jag kunde tänka på. (Fast egentligen kommer jag inte ihåg det här, att jag sa så läste jag i min/vår journal. Just där och då tänker man inte riktigt på att välja sina ord – man bara lever. Så levande skulle jag alltid vilja vara, så uppe i stunden och helt närvarande. Fast det hade nog inte fungerat i längden… kanske. Det är en vacker tanke dock. Värd att begrunda.)
När jag var liten och fick frågan om vad jag skulle bli när jag blir stor så var mitt svar ”kille, eller sjöjungfru”. Svårt val. Nu är jag dock glad för att ingen av dessa alternativ. Sorry guys, men ni drog det korta strået. Ni kommer aldrig få uppleva miraklet med att föda barn. Eller ha ett litet barn i magen. Eller känslan av att komma fyra gånger på mindre än en kvart.
Okej, det där sista var en lögn. Män kan också få multipla orgasmer. Men för flertalet män kräver det generellt lite mer övning än för flertalet kvinnor. Om man nu ska vara fördomsfull och generaliserande. Vilket jag är.
Jag har också tänkt en hel del på allt snack om hur graviditeter och barnafödande skulle förstöra ens kropp. Vadå förstöra? Jag var skitnervös över detta – tänk om jag skulle bli ett trasigt barnaskal efter att vi fått barn? Och att min sambo bara stannade kvar med mig för att vi har barn ihop? Tänk om någon istället skulle ha sagt att ja, barnaalstring förändrar kroppen. Men det kan vara en helt fantastiskt grej. Det går att föda ett barn på nära fyra kilo utan att få så mycket som en skråma i underlivet. Även om det är ens första barn. Visst blir man kanske lite svullen efteråt, men tre dagar senare kommer det kännas precis som om ingenting har hänt. Tänk om någon hade sagt så?
Och tänk om någon hade berättat för mig om hur sexlivet förändras till det bättre. Inte förstörs. Att känseln kan öka, att orgasmerna kan blir kraftigare. Bara att möjligheterna minskar. Man får planera lite mer. Passa på när barnet sover.
Visst gör det ont att föda barn. Men mest är det bara skitjobbigt. Göteborgsvarvet kan slänga sig i väggen, det är ingenting i jämförelse! (Jag har sprungit varvet några gånger så ja, jag vet faktiskt vad jag jämför med.) Mjölksyra överallt och man kan inte göra något som helst för att skynda på det. Fast det kan man ju. Man kan äta, dricka, kyssas och dansa runt för att hjälpa kroppen och bebisen som vill ut. Man kan lyssna på sin kropp; krypa på golvet när det känns bra, morra som en hund när man känner för det och man kan be människorna runt omkring att säga bra saker om en själv om det är det man behöver. För mig funkade smicker och klappar bäst. Klappar som de man ger en hund eller en häst; fasta rörelser med hela handflatan över armar, ben och rygg. Supereffektivt. Och smicker ska vi inte tala om! Jösses. Tänk att ha tre människor som bara är där för dig, som berättar hur bra du är, hur duktig du är och hur fint barnet mår hela tiden. Den sortens uppmärksamhet får mig att vilja föda barn varje dag. Det är nästan synd att vi inte vill ha tio ungar… Fast det skulle bli dyrt med så många hemförlossningar. Och för trångt i stugan.
När jag ligger där på nätterna och inte kan sova så funderar jag på livet. Hur lyckligt lottad jag är. Med sambons lätt ludna rumpa mot mitt lår och barnets försiktiga snusande bredvid honom. Ibland slår det mig hur lika de är; båda pratar i sömnen och båda får mitt hjärta att slå volter. I tiden innan dem så fanns det få saker som skrämde mig. Nu är jag rädd för nästan allt.
Ibland drömmer jag mardrömmar om att jag måste hugga av min sambos eller mitt barns hand, för annars kommer vi dö allihopa. Man kan ju tycka att en hand är bra mycket mindre värd än våra liv. Och ändå. Så kan jag inte göra det. Jag kan inte skada dem. Jag vaknar varje gång men när jag sedan somnar om så börjar drömmen om från början. Inte mysigt.
Jag kan inte skada dem, precis som jag inte kan ljuga för dem. Jag avskyr lögner och har svårt att hålla saker för mig själv. Vilket gör det lite svårt när jul eller födelsedagar nalkas. Om jag hittar en bra present så får jag bita mig i tungan för att inte avslöja vad det är. Eller ge bort den på en gång. Han är som en del av mig och får jag inte vädra allt med honom så fungerar jag inte korrekt. Även om det bara handlar om en skitsak som julklappar.
För någon vecka sedan så satt vi och pratade om kvällen då vi träffades. Det är snart fem år sedan nu. Fem år, och jag är fortfarande så här kär? Galet. Härligt.
Vi utbytte stapplande meningar och gjorde bort oss. Fast det saknade betydelse. När jag träffade honom så kändes det som att jag hittade hem. Jag ville verkligen, verkligen inte bli kär då. Jag ville inte vara ihop med någon. Fast jag kunde inte låta bli heller. Då skulle jag fått spendera en evighet med att ångra mig.
Vi kände varandra innan vi hade pratat ordentligt. Jag kallade honom pojkvän innan vi varit på vår första (och enda) dejt. Jag visste vad han hette innan han berättat det. Vissa saker bara är. Han känner mig som ingen annan gör.
När jag var liten ville jag aldrig gifta mig. Och skulle jag göra det så skulle mannen ta mitt efternamn och vi skulle gifta oss borgerligt.
Nu ska vi gifta oss. Borgerligt fortfarande, tack och lov. Tre månader kvar. Jag kommer ta hans efternamn, men han har tagit sin mors flicknamn. Det är ett vackert namn och det passar på oss. Det låter som oss. Två hippiesar ute i skogen. (Okej, det är jag som är den bohemiska av oss, men han bor här faktiskt också.) På så vis så byter vi båda namn. Det känns bra. Jag trodde inte att det skulle kännas så viktigt som det faktiskt gör, men sedan vi fick barn så har det verkligen stört mig att vi har olika efternamn. Att vi inte är en ”riktig” familj. (Bullshit förresten, det är kärleken som avgör – inte efternamn eller familjesammansättning.) Och sedan har vi som äkta makar en del juridiska fördelar, det är bra. Det underlättar när vi ska skriva testamente och liknande.
En skum sak med att skriva här. Offentligt. Är att man inte vet vem som läser. Det spelar ingen roll. Jag är jag. Varken mer eller mindre. Och jag är bra som jag är. Bäst, skulle man nästan kunna säga.
Collini o-out.
