I wish I had a parachute 'cause I'm falling bad for you...
Nynnar vidare på Bright Eyes låtar ifrån Digital Ash in a Digital Urn. För det är lite såhär jag känner denna morgonen; en fallskärm hade inte varit helt fel. Eller ett bungy-rep. Vad som helst som skulle dämpat fallet lite.
Jag går och tänker.
På dig,
Mig.
Honom.
Henne.
Jag är så full av motsägelser.
Jag har en bild över hur jag vill vara.
Och över hur min framtid borde vara.
Över hur du borde vara.
Fastän jag vet att du är perfekt som du är.
Precis som du är.
Jag vill aldrig ändra på dig som person.
Aldrig.
Förstår du det?
Om jag blir kär i dig så som du är.
Ja, då är det så jag vill behålla dig.
Även om du driver mig till vansinne och gör mig knäpp av irritation.
Hellre det än indignation.
Stagnation.
Att vara helt blasé.
En känsla av ingenting.
Men det är inte det du ger mig.
Du verkar vilja se in i mig.
Inbillar jag mig.
Jag beter mig som en skitstövel ibland.
Jag förstår att det jag gör kan såra.
Och ändå gör jag som jag gör.
Ibland för att jag helt enkelt glömmer.
Men ganska ofta... för att... det kändes... oviktigt?
Nej, det är inte rätt ordval.
Alla dessa människor man inte kan få.
Eller så får man dem. Och då vill man inte ha dem.
För vill man ha dem kan man ge sig sjutton på att de inte stannar.
Jakten är magisk.
Fast jag vill inte jaga dig.
Jag vill se dig i ögonen.
Se mig själv genom dig.
Känna att allt är bra.
Veta att vi väljer varandra.
Varje dag.
Varje dag innebär nya val.
Ingen bekräftelsehora.
Inget fult spel.
Ingen svartsjuka eller elaka kommentarer.
Bara du och jag.
Gemenskap.
Jag går och tänker.
På dig,
Mig.
Honom.
Henne.
Jag är så full av motsägelser.
Jag har en bild över hur jag vill vara.
Och över hur min framtid borde vara.
Över hur du borde vara.
Fastän jag vet att du är perfekt som du är.
Precis som du är.
Jag vill aldrig ändra på dig som person.
Aldrig.
Förstår du det?
Om jag blir kär i dig så som du är.
Ja, då är det så jag vill behålla dig.
Även om du driver mig till vansinne och gör mig knäpp av irritation.
Hellre det än indignation.
Stagnation.
Att vara helt blasé.
En känsla av ingenting.
Men det är inte det du ger mig.
Du verkar vilja se in i mig.
Inbillar jag mig.
Jag beter mig som en skitstövel ibland.
Jag förstår att det jag gör kan såra.
Och ändå gör jag som jag gör.
Ibland för att jag helt enkelt glömmer.
Men ganska ofta... för att... det kändes... oviktigt?
Nej, det är inte rätt ordval.
Alla dessa människor man inte kan få.
Eller så får man dem. Och då vill man inte ha dem.
För vill man ha dem kan man ge sig sjutton på att de inte stannar.
Jakten är magisk.
Fast jag vill inte jaga dig.
Jag vill se dig i ögonen.
Se mig själv genom dig.
Känna att allt är bra.
Veta att vi väljer varandra.
Varje dag.
Varje dag innebär nya val.
Ingen bekräftelsehora.
Inget fult spel.
Ingen svartsjuka eller elaka kommentarer.
Bara du och jag.
Gemenskap.
"Nej tack, jag är faktiskt inte intresserad av ett förhållande"
Jag är singel.
Det har jag varit i snart tio månader.
I sträck.
Det är nog rekord.
Fel av mig. Det ÄR rekord.
Sedan dagis räknat.
Jag har upptäckt hur skönt det är att slippa anpassa sitt liv efter någon annan.
Någon annan som kanske inte alltid uppskattar de uppoffringar man gör.
Eller ens lägger märke till dem.
Jag har inte svårt för att träffa nya människor och bli lite intresserad.
Till en första början.
Men så fort jag känner mig kvävd, behövd, inlåst så springer jag därifrån så fort jag kan.
Jag gillar INTE att när någon vill ha koll på vad jag gör.
Eller om jag ska förklara/motivera mina förehavanden.
Många gånger när man träffar nya människor så verkar det förvåna dem att man inte är intresserad av ett förhållande. Som att "oj, nu får vi passa oss - här är en sådan som bara ligger runt utan känslomässig inblandning" och så drar de öronen till sig. Eller så verkar de tro att det bara är något man säger i början. Att om man bara kan komma innanför trosorna och byta nummer så blir det annat ljud i skällan. För alla vill väl ha ett förhållande?
Det är ju för fan det som alla i samhället strävar efter!
Perfektion.
Genom parförhållandet som norm.
Uppställt på piedestal.
Nej tack hörru. Jag slipper mer än gärna.
Men visst finns det dock ögonblick då jag också längtar efter närhet. Från vänner, katten eller 'den stora kärleken' (vilket jag f ö tror är den mest uttjatade lögnen ever). Om jag någon dag träffar en man eller kvinna som låter mig vara mig själv, som är ärlig och inte försöker ändra på vara sig själv eller mig kanske jag kan tänka mig att revidera min syn på relationer. Men inte idag.
Jag älskar alldeles för lätt och alldeles för mycket. Jag förbiser mig själv.
Innan jag kan hantera det så vill jag inte beblanda mig med någon.
Varken jag eller denna människa skulle få något bra utav det.
Det är jag och Samuel Taylor Coleridge som polar för tillfället. [För er som inte hade en toppenbra, om än lite galen, svensklärare så är det mannen som under ett opiumrus i början av 1800-talet skrev Balladen om Kubla Khan vilket är en halvfärdig, helt genial dikt.]
Det är så jag känner när jag på kvällarna samlar post-itlappar med tankefragment från mina morfinröriga fantasier. Det är som om man druckit måttligt med alkohol; kreativiteten sprudlar och för en gångs skull gör det inte ont när jag andas.
Kom lite ifrån ämnet där...
Förhållanden var det jag tänkte på.
Eller avsaknad av dem.
En vän sa en gång till mig (under fyllan visserligen) att det alltid var bra att ligga med sina vänner.
Just då var det ett väldigt logiskt uttalande.
I efterhand fick det mig att tänka till.
Om man överhuvudtaget ska måla upp en bild av sin framtida drömpartner så är det kanske så jag tänker mig henne/honom: en riktigt bra vän man kan skratta ihop med, som man vågar prata om allt med, som man litar på, som man gillar att nuppa med och som man fortfarande låter vara en egen individ.
För vad är väl kärlek?
När jag läste psykologi och sexologi på GU så snackade vi mycket om det där.
Förälskelsefasen, romantisk kärlek och kärlek på vänskaplig basis.
Åh jag kan skriva spaltmeter på detta ämne.
Men nej. Man ska kanske inte överanalysera kärlek.
Jag gillar dig.
Och vill lära känna dig mera.
Du gjorde mig nyfiken.
Allting löser sig till slut. Det är dumt att oroa sig i onödan.
Det har jag varit i snart tio månader.
I sträck.
Det är nog rekord.
Fel av mig. Det ÄR rekord.
Sedan dagis räknat.
Jag har upptäckt hur skönt det är att slippa anpassa sitt liv efter någon annan.
Någon annan som kanske inte alltid uppskattar de uppoffringar man gör.
Eller ens lägger märke till dem.
Jag har inte svårt för att träffa nya människor och bli lite intresserad.
Till en första början.
Men så fort jag känner mig kvävd, behövd, inlåst så springer jag därifrån så fort jag kan.
Jag gillar INTE att när någon vill ha koll på vad jag gör.
Eller om jag ska förklara/motivera mina förehavanden.
Många gånger när man träffar nya människor så verkar det förvåna dem att man inte är intresserad av ett förhållande. Som att "oj, nu får vi passa oss - här är en sådan som bara ligger runt utan känslomässig inblandning" och så drar de öronen till sig. Eller så verkar de tro att det bara är något man säger i början. Att om man bara kan komma innanför trosorna och byta nummer så blir det annat ljud i skällan. För alla vill väl ha ett förhållande?
Det är ju för fan det som alla i samhället strävar efter!
Perfektion.
Genom parförhållandet som norm.
Uppställt på piedestal.
Nej tack hörru. Jag slipper mer än gärna.
Men visst finns det dock ögonblick då jag också längtar efter närhet. Från vänner, katten eller 'den stora kärleken' (vilket jag f ö tror är den mest uttjatade lögnen ever). Om jag någon dag träffar en man eller kvinna som låter mig vara mig själv, som är ärlig och inte försöker ändra på vara sig själv eller mig kanske jag kan tänka mig att revidera min syn på relationer. Men inte idag.
Jag älskar alldeles för lätt och alldeles för mycket. Jag förbiser mig själv.
Innan jag kan hantera det så vill jag inte beblanda mig med någon.
Varken jag eller denna människa skulle få något bra utav det.
Det är jag och Samuel Taylor Coleridge som polar för tillfället. [För er som inte hade en toppenbra, om än lite galen, svensklärare så är det mannen som under ett opiumrus i början av 1800-talet skrev Balladen om Kubla Khan vilket är en halvfärdig, helt genial dikt.]
Det är så jag känner när jag på kvällarna samlar post-itlappar med tankefragment från mina morfinröriga fantasier. Det är som om man druckit måttligt med alkohol; kreativiteten sprudlar och för en gångs skull gör det inte ont när jag andas.
Kom lite ifrån ämnet där...
Förhållanden var det jag tänkte på.
Eller avsaknad av dem.
En vän sa en gång till mig (under fyllan visserligen) att det alltid var bra att ligga med sina vänner.
Just då var det ett väldigt logiskt uttalande.
I efterhand fick det mig att tänka till.
Om man överhuvudtaget ska måla upp en bild av sin framtida drömpartner så är det kanske så jag tänker mig henne/honom: en riktigt bra vän man kan skratta ihop med, som man vågar prata om allt med, som man litar på, som man gillar att nuppa med och som man fortfarande låter vara en egen individ.
För vad är väl kärlek?
När jag läste psykologi och sexologi på GU så snackade vi mycket om det där.
Förälskelsefasen, romantisk kärlek och kärlek på vänskaplig basis.
Åh jag kan skriva spaltmeter på detta ämne.
Men nej. Man ska kanske inte överanalysera kärlek.
Jag gillar dig.
Och vill lära känna dig mera.
Du gjorde mig nyfiken.
Allting löser sig till slut. Det är dumt att oroa sig i onödan.
Definition av ett villabarn
Ett villabarn är hopplöst lagom.
Lagom mycket ångest.
Lagom mycket ambition.
Lagom mycket mardrömmar.
Ganska lagom helt enkelt.
Tills man går utanför mallen.
Flyttar hemifrån som 16-åring.
Bor i ett litet hus i skogen.
Struntar i stadsliv och party.
Gärna läser böcker om hjärnor och gosar med katten.
Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Bantar lagom mycket.
Gillar lagom tuff musik.
Super lagom mycket.
Men jag gillar INTE lagom.
Jag gillar inte alkohol.
Jag ställer sjuka krav på mig själv och lever inte upp till dem.
Jag drömmer om saker du inte har en aning om.
Eller så har du det.
Bara att vi inte talar om det.
För det är inte förenligt med de sociala reglerna vi dikterat och svurit att följa.
Trots att vi är människor båda två.
Människor.
Med längtan någon annanstans.
Lagom mycket ångest.
Lagom mycket ambition.
Lagom mycket mardrömmar.
Ganska lagom helt enkelt.
Tills man går utanför mallen.
Flyttar hemifrån som 16-åring.
Bor i ett litet hus i skogen.
Struntar i stadsliv och party.
Gärna läser böcker om hjärnor och gosar med katten.
Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Bantar lagom mycket.
Gillar lagom tuff musik.
Super lagom mycket.
Men jag gillar INTE lagom.
Jag gillar inte alkohol.
Jag ställer sjuka krav på mig själv och lever inte upp till dem.
Jag drömmer om saker du inte har en aning om.
Eller så har du det.
Bara att vi inte talar om det.
För det är inte förenligt med de sociala reglerna vi dikterat och svurit att följa.
Trots att vi är människor båda två.
Människor.
Med längtan någon annanstans.
Allmän ågren
Klockan står på kvart över läggdags. Tankar snurrar i huvudet. Och revbenen gör ont.
Funderar över historiaberättande. Vad gör en bra berättare? Och hur kan man transformera det till en duktig skribent? Människor som brinner för det de berättar om kan förvandla vilken liten bokstavsunge som helst till en hänförd lyssnare. Den förmågan skulle jag vilja ha.
Imorgon är första dagen på resten av mitt liv. Frågan är vad jag ska företa mig då. Kanske ska utmana mig själv på en promenix ner till brevlådan. Eller kanske tvätta. Skulle vara spännande att se om jag kan lyckas hänga upp tvätten med bara en och en halv arm.
Det jag däremot kommer att göra är att skissa upp någon slags slutgiltig plan över sommaren. Festivaler ♥
Funderar över historiaberättande. Vad gör en bra berättare? Och hur kan man transformera det till en duktig skribent? Människor som brinner för det de berättar om kan förvandla vilken liten bokstavsunge som helst till en hänförd lyssnare. Den förmågan skulle jag vilja ha.
Imorgon är första dagen på resten av mitt liv. Frågan är vad jag ska företa mig då. Kanske ska utmana mig själv på en promenix ner till brevlådan. Eller kanske tvätta. Skulle vara spännande att se om jag kan lyckas hänga upp tvätten med bara en och en halv arm.
Det jag däremot kommer att göra är att skissa upp någon slags slutgiltig plan över sommaren. Festivaler ♥
Kodein-stinna drömmar
Har brutit de två understa revbenen på vänster sida av kroppen. Men om man nu ska försöka se det positiva i tillvaron så kan jag njuta av spännande drömmar framkallade av kodein-värktabletter. (Ni som ser på tv kanske har observerat att Dr. House knaprar spännande tabletter pga sitt knä. Ja, de jag fått nu för att kunna sova är av samma sort.)
Vilket i natt inneburit drömmar om en man i gorilla-kostym som svängde fram och tillbaka i någon slags lian inne på en loppmarknad för fighters. Jag köpte en begagnad träningsväska av en snygg kille som plötsligt slutade existera. I samma veva tappade jag bort min flickvän och hamnade inuti ett tv-spel. Gorillan var också inne i tv-spelet, man skulle simma runt i en bana fast man var tvungen att akta sig för spårvagnar. I slutet blev det dock lite läskigt när simmande vargar försökte käka upp alla fåren samtidigt som taliban-krigar-spindlar försökte jaga dem med grävmaskiner och jag inte kunde andas vatten längre. Frågan är bara vad mitt ex gjorde i den soppan...
Vilket i natt inneburit drömmar om en man i gorilla-kostym som svängde fram och tillbaka i någon slags lian inne på en loppmarknad för fighters. Jag köpte en begagnad träningsväska av en snygg kille som plötsligt slutade existera. I samma veva tappade jag bort min flickvän och hamnade inuti ett tv-spel. Gorillan var också inne i tv-spelet, man skulle simma runt i en bana fast man var tvungen att akta sig för spårvagnar. I slutet blev det dock lite läskigt när simmande vargar försökte käka upp alla fåren samtidigt som taliban-krigar-spindlar försökte jaga dem med grävmaskiner och jag inte kunde andas vatten längre. Frågan är bara vad mitt ex gjorde i den soppan...
