"Nej tack, jag är faktiskt inte intresserad av ett förhållande"
Jag är singel.
Det har jag varit i snart tio månader.
I sträck.
Det är nog rekord.
Fel av mig. Det ÄR rekord.
Sedan dagis räknat.
Jag har upptäckt hur skönt det är att slippa anpassa sitt liv efter någon annan.
Någon annan som kanske inte alltid uppskattar de uppoffringar man gör.
Eller ens lägger märke till dem.
Jag har inte svårt för att träffa nya människor och bli lite intresserad.
Till en första början.
Men så fort jag känner mig kvävd, behövd, inlåst så springer jag därifrån så fort jag kan.
Jag gillar INTE att när någon vill ha koll på vad jag gör.
Eller om jag ska förklara/motivera mina förehavanden.
Många gånger när man träffar nya människor så verkar det förvåna dem att man inte är intresserad av ett förhållande. Som att "oj, nu får vi passa oss - här är en sådan som bara ligger runt utan känslomässig inblandning" och så drar de öronen till sig. Eller så verkar de tro att det bara är något man säger i början. Att om man bara kan komma innanför trosorna och byta nummer så blir det annat ljud i skällan. För alla vill väl ha ett förhållande?
Det är ju för fan det som alla i samhället strävar efter!
Perfektion.
Genom parförhållandet som norm.
Uppställt på piedestal.
Nej tack hörru. Jag slipper mer än gärna.
Men visst finns det dock ögonblick då jag också längtar efter närhet. Från vänner, katten eller 'den stora kärleken' (vilket jag f ö tror är den mest uttjatade lögnen ever). Om jag någon dag träffar en man eller kvinna som låter mig vara mig själv, som är ärlig och inte försöker ändra på vara sig själv eller mig kanske jag kan tänka mig att revidera min syn på relationer. Men inte idag.
Jag älskar alldeles för lätt och alldeles för mycket. Jag förbiser mig själv.
Innan jag kan hantera det så vill jag inte beblanda mig med någon.
Varken jag eller denna människa skulle få något bra utav det.
Det är jag och Samuel Taylor Coleridge som polar för tillfället. [För er som inte hade en toppenbra, om än lite galen, svensklärare så är det mannen som under ett opiumrus i början av 1800-talet skrev Balladen om Kubla Khan vilket är en halvfärdig, helt genial dikt.]
Det är så jag känner när jag på kvällarna samlar post-itlappar med tankefragment från mina morfinröriga fantasier. Det är som om man druckit måttligt med alkohol; kreativiteten sprudlar och för en gångs skull gör det inte ont när jag andas.
Kom lite ifrån ämnet där...
Förhållanden var det jag tänkte på.
Eller avsaknad av dem.
En vän sa en gång till mig (under fyllan visserligen) att det alltid var bra att ligga med sina vänner.
Just då var det ett väldigt logiskt uttalande.
I efterhand fick det mig att tänka till.
Om man överhuvudtaget ska måla upp en bild av sin framtida drömpartner så är det kanske så jag tänker mig henne/honom: en riktigt bra vän man kan skratta ihop med, som man vågar prata om allt med, som man litar på, som man gillar att nuppa med och som man fortfarande låter vara en egen individ.
För vad är väl kärlek?
När jag läste psykologi och sexologi på GU så snackade vi mycket om det där.
Förälskelsefasen, romantisk kärlek och kärlek på vänskaplig basis.
Åh jag kan skriva spaltmeter på detta ämne.
Men nej. Man ska kanske inte överanalysera kärlek.
Jag gillar dig.
Och vill lära känna dig mera.
Du gjorde mig nyfiken.
Allting löser sig till slut. Det är dumt att oroa sig i onödan.
Det har jag varit i snart tio månader.
I sträck.
Det är nog rekord.
Fel av mig. Det ÄR rekord.
Sedan dagis räknat.
Jag har upptäckt hur skönt det är att slippa anpassa sitt liv efter någon annan.
Någon annan som kanske inte alltid uppskattar de uppoffringar man gör.
Eller ens lägger märke till dem.
Jag har inte svårt för att träffa nya människor och bli lite intresserad.
Till en första början.
Men så fort jag känner mig kvävd, behövd, inlåst så springer jag därifrån så fort jag kan.
Jag gillar INTE att när någon vill ha koll på vad jag gör.
Eller om jag ska förklara/motivera mina förehavanden.
Många gånger när man träffar nya människor så verkar det förvåna dem att man inte är intresserad av ett förhållande. Som att "oj, nu får vi passa oss - här är en sådan som bara ligger runt utan känslomässig inblandning" och så drar de öronen till sig. Eller så verkar de tro att det bara är något man säger i början. Att om man bara kan komma innanför trosorna och byta nummer så blir det annat ljud i skällan. För alla vill väl ha ett förhållande?
Det är ju för fan det som alla i samhället strävar efter!
Perfektion.
Genom parförhållandet som norm.
Uppställt på piedestal.
Nej tack hörru. Jag slipper mer än gärna.
Men visst finns det dock ögonblick då jag också längtar efter närhet. Från vänner, katten eller 'den stora kärleken' (vilket jag f ö tror är den mest uttjatade lögnen ever). Om jag någon dag träffar en man eller kvinna som låter mig vara mig själv, som är ärlig och inte försöker ändra på vara sig själv eller mig kanske jag kan tänka mig att revidera min syn på relationer. Men inte idag.
Jag älskar alldeles för lätt och alldeles för mycket. Jag förbiser mig själv.
Innan jag kan hantera det så vill jag inte beblanda mig med någon.
Varken jag eller denna människa skulle få något bra utav det.
Det är jag och Samuel Taylor Coleridge som polar för tillfället. [För er som inte hade en toppenbra, om än lite galen, svensklärare så är det mannen som under ett opiumrus i början av 1800-talet skrev Balladen om Kubla Khan vilket är en halvfärdig, helt genial dikt.]
Det är så jag känner när jag på kvällarna samlar post-itlappar med tankefragment från mina morfinröriga fantasier. Det är som om man druckit måttligt med alkohol; kreativiteten sprudlar och för en gångs skull gör det inte ont när jag andas.
Kom lite ifrån ämnet där...
Förhållanden var det jag tänkte på.
Eller avsaknad av dem.
En vän sa en gång till mig (under fyllan visserligen) att det alltid var bra att ligga med sina vänner.
Just då var det ett väldigt logiskt uttalande.
I efterhand fick det mig att tänka till.
Om man överhuvudtaget ska måla upp en bild av sin framtida drömpartner så är det kanske så jag tänker mig henne/honom: en riktigt bra vän man kan skratta ihop med, som man vågar prata om allt med, som man litar på, som man gillar att nuppa med och som man fortfarande låter vara en egen individ.
För vad är väl kärlek?
När jag läste psykologi och sexologi på GU så snackade vi mycket om det där.
Förälskelsefasen, romantisk kärlek och kärlek på vänskaplig basis.
Åh jag kan skriva spaltmeter på detta ämne.
Men nej. Man ska kanske inte överanalysera kärlek.
Jag gillar dig.
Och vill lära känna dig mera.
Du gjorde mig nyfiken.
Allting löser sig till slut. Det är dumt att oroa sig i onödan.
Kommentarer
Postat av: Malin
Om det är mig du skriver till i slutet så är jag mycket smickrad. Är det inte det så tänker jag ta åt mig av det ändå :)
Trackback
