villabarn

Varje gång någon ger mig en mikrofon så känner jag för att säga samma sak

I have a dream

Lite så som Martin Luther King.

Jag har en dröm.

Jag HAR en dröm.

För jag har faktiskt en dröm.

Eller nej, jag har en verklighet.

En verklighet som är så galen, så stor och så mäktig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

En verklighet som får mig att förändras.

Som får dig att förändras.

Och gapskratta.

 

Under våra fyra år tillsammans har du totalt sett mig konsumera möjligtvis två liter läskeblask.

Ett glas julmust på jul, ett glas påskmust på påsk och ett sedevanligt glas cider på Midsommarafton.

För att ingen ska undra.

För frågar man alltid efter vatten blir man betraktad som lite underlig.

Sociala sammanhang kräver kolsyra.

För att det är festligt.

 

Och nu, nu ser du mig spy i papperskorgen på en åkande buss helt utan förvarning.

Och sedan be dig att snälla, snälla, snälla - kan du inte köpa en cola till mig?

Cola?

Ja, cola.

Men du gillar inte cola.

Nej jag vet. Men jag vill ha cola.

Cola?

Ja! Vanlig jäkla sketen cola. Brun kapitalism på flaska. Bara ge mig! Är det en röd förpackning så duger det!

 

Jag får cola.

Och du tror fortfarande inte dina ögon när du ser mig dricka den.

Jag gillar inte cola.

Men det är det godaste jag har druckit denna veckan.

 

Du skakar på huvudet.

Kanske, kanske kommer det här barnet vara precis som dig. Vanligt. Och gilla cola.

Borde skriva massa nytt.
Vill skriva massa nytt.
Äter upp tid.
Och lite, lite tentaågren.

Ringer och pratar med en jobbig byråkrat.
Smått förbaskad.
K är världens bästa.
Det är svårt att ändra på hela världen.