villabarn

Jag gör allt jag kan för att störa dig. Irritera dig. För att du ska inse. Förstå. Att jag behöver en kram. Jag tycker att det är bra att bensinpriset går upp. Skatten borde höjas ännu mer. Elbilar i all ära men grundproblemet är människors lathet. Vi måste förändra vårt sätt att leva. Tänka. Gratis kollektivtrafik och en stadsarkitektur som gynnar cyklar och fotgängare i mycket högre grad än i dag. Bilar bör lämna förtur åt allt. Total vägningsplikt. Vi borde skaffa egna höns också. Och plantera två nötträd. Nästa sommar. Just nu måste vi övertyga.

Jag har satt potatis på måfå i trädgården.

Oregelbundet utspridda.

Förgrodd visserligen, men inte sättpotatis.

Utan något gammalt som hade groddat sig i kylen som sedan fick flytta ut till en äggkartong i köksfönstret.

 

Vår trädgård som blir ett virrvarr av storslagna blommor, frisådda skönheter och irriterande kirskål.

Envisa smultronsnår som täcker allt och mängder med lungört som är helt omöjlig att bekämpa.

Och någon sorts lökar som jag inte vet var de kommer ifrån.

 

Vi dansade förut.

En långsam lyckodans med barnet nöjt nedanför.

Lekandes med PET-flaskor.

Flaskor som slår alla världens leksaker i förträfflighet.

Flaskor som sedan förvandlades till miniväxthus och nu trängs på fönsterbrädan.

Sticklingsfeber råder.

 

Ni är inte vackrast i världen.

Världen är vackrast i er.

Och det är inte i era ögon.

Det är i vad ni ser.

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du

 

Barnet ville inte ha mat på något vis, ville bara leka på golvet.

När jag satte mig bredvid och matade med fingrarna så slöks hela portionen med indisk grönsaksgryta och ris.

Hoppande och gapande.

Kan stå själv utan stöd.

Efterrätt med turkisk yoghurt och hemmagjort äpplemos.

 

Nu går leken på sista varvet inför läggdags.

Ögonen blir ljusare och lätt röda runtekring.

Typiska tecken.

Sovsärk och ullbyxor på.

 

K får läggningen ikväll.

Själv ska jag spendera en halvtimma med en tekopp sittandes och bara titta och lukta på en av våra stora blommande pioner.

Kineserna ska ha cred för sin festival.

Tiden är för kort för att slösas bort när blommornas blomma blommar.

 

 

Ibland känns det som fyrverkerier att nudda hud.

Att ligga bredvid och lyssna på andetag.

Lyssna andetag och explodera hud.

Explodera andetag och lyssna hud.

 

Jag vill boka läkartid och läkartid.

Åt dig och mig.

Kolla allt som går att kolla.

Se till att inga cancrar eller inälvsmaskar förstör oss.

Vi är för viktiga för sånt.

Vi har ett helt liv vi måste leva.

Måste.

Annars vet jag inte vad jag gör.

 

Vi ska dela trädstamskista, men inte ännu.

Vi måste bli gamla.

Bygga specialhus, öppna café, bo i kollektiv, träffa barnbarn, resa Sverige runt på cykel och tält.

Jobba så mycket i trädgården att vi blir solbrända, mjölksyrade och lyckliga.

Ha fågelholkar överallt och storvuxna pionrabatter.

 

Det kommer vara 75 fullspäckade år.

Vi får bara inte glömma njuta, mellan alla föräldrapenningskrångel och kattspyor.

Känna fyrverkerierna ordentligt.

Explodera.

"Varför har inte barnet på sig kläderna som ni fick av oss?"

"Tja, för att ni är dumma och köper inskränkta, könsspecifika kläder kanske."

 

Så svarar jag inte.

Fast ibland önskar jag att jag gjorde det.

Om inte ett klädesplagg går att betrakta som könsneutralt (i stunden, i våra ögon) kommer det således inte heller att användas på vårt barn.

(Borträknat kanske någon pliktskyldig gång när vi känner oss speciellt tvungna.)

Bara för att ett barn är fött med ett speciellt könsorgan så finns det INGENTING som säger att det även är det psykologiska könet det tillhör.

Biologiskt kön ≠ psykologiskt kön.

Biologiskt kön = psykologiskt kön ibland.

Och ibland stämmer det delvis, men inte helt.

När LGTBB börjar prata och själv vill bestämma så kommer vi självklart följa rådande åsiktsläge, men fram till dess skall alla dörrar hållas öppna, alla möjligheter ges.

 

Vi är föräldrar, men vi vet inte speciellt mycket om vårt barn även om det känns som att LGTBB alltid har funnits här hos oss.

 

Vår uppgift är att älska, älska och älska.