villabarn

Jag har satt potatis på måfå i trädgården.

Oregelbundet utspridda.

Förgrodd visserligen, men inte sättpotatis.

Utan något gammalt som hade groddat sig i kylen som sedan fick flytta ut till en äggkartong i köksfönstret.

 

Vår trädgård som blir ett virrvarr av storslagna blommor, frisådda skönheter och irriterande kirskål.

Envisa smultronsnår som täcker allt och mängder med lungört som är helt omöjlig att bekämpa.

Och någon sorts lökar som jag inte vet var de kommer ifrån.

 

Vi dansade förut.

En långsam lyckodans med barnet nöjt nedanför.

Lekandes med PET-flaskor.

Flaskor som slår alla världens leksaker i förträfflighet.

Flaskor som sedan förvandlades till miniväxthus och nu trängs på fönsterbrädan.

Sticklingsfeber råder.

 

Ni är inte vackrast i världen.

Världen är vackrast i er.

Och det är inte i era ögon.

Det är i vad ni ser.

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du

 

Barnet ville inte ha mat på något vis, ville bara leka på golvet.

När jag satte mig bredvid och matade med fingrarna så slöks hela portionen med indisk grönsaksgryta och ris.

Hoppande och gapande.

Kan stå själv utan stöd.

Efterrätt med turkisk yoghurt och hemmagjort äpplemos.

 

Nu går leken på sista varvet inför läggdags.

Ögonen blir ljusare och lätt röda runtekring.

Typiska tecken.

Sovsärk och ullbyxor på.

 

K får läggningen ikväll.

Själv ska jag spendera en halvtimma med en tekopp sittandes och bara titta och lukta på en av våra stora blommande pioner.

Kineserna ska ha cred för sin festival.

Tiden är för kort för att slösas bort när blommornas blomma blommar.