Ringen
För övrigt blev det ingen lesbisk vigselring. Tyvärr. Det blev en sköldpadda.
En fin liten sak.
Kände mig som en typisk amerikansk bimbo med koffeinkick när jag provade den. Ville bara hoppa upp och ner samtidigt som jag skriker "Iiiiiiih!!"
Det gjorde jag inte. Inte kroppsligt. Men mentalt.
Däremot skuttade jag lite extra i snön efter att vi betalat handpenningen.
Efter det så gick vi och beställde bröllopstårta.
Inget hemmabakat får lov att förvaras i kylskåpen där vi ska vara.
Och på sätt och vis är det skönt.
För jag vill inte att någon ska behöva "arbeta" på vårat bröllop.
Bara sitta ner och njuta. Av god mat, fin miljö och trevligt sällskap.
Plus att det underlättar när det gäller att följa etikettsregler.
Du vet, det där med att damerna inte får resa sig från bordet förrän efter huvudrätten, herrarna först efter efterrätten och så vidare.
Det låter fjantigt, men jag gillar etikett.
Jag gillar nog allmänt regler.
Det ger en viss förutsägbarhet som jag trivs med.
Jag - regelnisse?
Det visste du inte!
Eller för att om man inte får gå från bordet så måste man se till att göra det bästa av situationen. Man måste ta det lugnt. Man måste andas och man får tid att faktiskt se sig omkring, supa in omgivningen.
Och för att sittande middag underlättar massvis för talhållarna.
Jag är en matsnobb.
Buffé i all ära, men nej tack.
Jag vill ha små portioner serverade med tjusiga uppläggningar. Flera rätter. Med ganska lång tid emellan.
Hellre fem pyttesmå än en stor.
Man ska precis bli mätt.
Inte övermätt, då blir jag bara sömnig.
Jag kommer bli en sådan där förälder som tvingar barnen att sitta kvar minst fem minuter vid bordet efter att de ätit upp. För att samtala.
Samtal som vi så lätt glömmer bort annars.
Med tv-sus, radioapparater och tidningar överallt.
Jag gillar tystnad. Jag gillar att prata. Jag gillar när man verkligen kan mötas som människor.
Fast egentligen är det nog inte reglerna som jag gillar. Jag gillar att ta det lugnt. Jag gillar traditioner. Svenska traditioner. Känner mig lite som en nazi-nationalist när det kommer till just bröllop. Nej, brudöverlämning kan du glömma. Kasta brudbuketten? Är du inte klok?
Det roliga är att vi är överens om allt. Möjligen är jag mer dekorations-fascist än vad han är. Men när jag visar hur jag tänker så gillar vi ändå samma. Och han är konstruktiv i sin kritik om det skulle vara något vi inte tänker exakt likadant kring. Fem minuter senare har vi hittat en kompromiss som är bättre än vad vi båda hade tänkt från början.
Dekorationsnörden bor alltid i mig. Kanske är det en anledning till att jag nu är den stolta ägaren till inte mindre än 29 st muminmuggar som bor i ett vitrinskåp här hemma. De är som små, små tavlor. Och så påminner det mig om när jag var liten. Jag älskade när mamma läste mumin-sagor för oss. Någon sommar senare så gick de även på tv och jag försökte verkligen komma ihåg att se varje avsnitt.
Tavlor ja… Jag älskar tavlor.
Både målade och foton.
Fast inte på mig.
Jag gillar inte att vara med på kort. Jag gillar att ta kort.
Det är svårt att ta snygga bilder på människor.
Naturbilden kan många lyckas med, men människor… då gäller det att kunna fånga deras själ.
Det är en av de främsta anledningarna till att en riktig fotograf var den viktigaste posten i vår bröllopsbudget för mig.
Jag gillar inte att vara med på foton. Men jag vill ha så många fina kort som möjligt från den dagen.
Men kameror på bild är inte så snyggt.
Speciellt inte systemkameror på bild.
Jag vet inte riktigt hur man berättar att man inte önskar att gästerna tar med kameror. Eller åtminstone har de undanstoppade under vigsel och middag.
Vi glömde skriva det i informationsbladet.
Under vigseln förstör det stämningen.
Under middagen så förstör det stämningen.
Under båda dessa så är det ju tänkt att gästerna bara ska sitta stilla och njuta.
Och hur mycket kan man koncentrera sig på att njuta om man samtidigt försöker koncentrera sig på att ta kort? Och hur många fina kort kan man egentligen ta när man sitter stilla på en stol?
Simultankapacimåga i all ära, men ytterst få har faktisk möjlighet till detta.
Det är skillnad på ett kort och på ett foto.
Det är skillnad på en avbildning och på konst.
I löv artistiska bilder.
Sobra färger, fina vinklar.
Bildbearbetningen är halva fotojobbet.
Minst.
För övrigt så kommer vi bara ta porträtt under några minuter mellan fördrinken och middagen. Då vi är själva med fotografen har vi ännu inte kommit på vad gästerna ska göra. Mingla? Det borde väl inte vara några problem att stå och prata i en tjugo minuter? I stort sätt alla har träffat varandra förut, fördelen med ett lite mindre bröllop.
Jag är ingen bridezilla.
Och han är ingen groomzilla.
Men vi har väldigt bestämda idéer om hur vi vill ha det.
På gott och på ont.
Det blir väl så när man bara gifter sig en gång; då vill man få det så perfekt som möjligt den dagen.
Fast ”perfekt” är inte eftersträvansvärt.
Men ”bra” och ”trevligt” då.
Så att det motsvarar de förväntningar man har, och att all tid man lagt ner innan inte känns bortslösad.
Kanske har vi lagt ner för mycket energi på detta.
Men det är ju roligt.
Jag hatar försäkringskassan.
