villabarn

Jag skriver en uppsats om hemförlossningar.

Det är spännande; något som bara borde angå den lilla familjen rör upp så mycket känslor och får vårdpersonal att gorma osammanhängande rader om dumhet och faror, helt utan minsta källhänvisning eller motivering.

 

Någon har sagt till mig att jag var modig som vågade föda hemma.

Det är fel.

Jag var feg, och ville inte föda på sjukhus.

 

Tänk dig; en barnmorska du inte känner.

En undersköterska du inte känner.

Kanske ytterligare en, två eller tre barnmorskor som byts av vid skiftslut.

Människor som går in och ut i rummet.

 

Människor som inte vet hur just du fungerar.

Hur kan man sammanfatta hela sin person på max två A4 i ett förlossningsbrev?

Sina styrkor, sina önskemål, sina krav, sina rädslor.

 

Nepp, jag kommer aldrig vilja föda barn bland främlingar.

För mig handlar det inte egentligen om huruvida jag är hemma eller på sjukhus.

Det handlar inte heller om vem som ser mig naken eller inte.

Jag kunde inte bry mig mindre – det är bara en kropp.

Det handlar om att känna förtroende för de som är runt omkring.

Det är mitt huvud och mina tankar jag är rädd om.

 

Sedan var det tur att vi hade bestämt att göra som vi gjorde; mina värkar (usch vad jag ogillar det ordet… det stämmer inte alls överens med hur det egentligen känns, ”ruschar” är nog bättre) blev aldrig tillräckligt långa för att jag skulle åkt in till något sjukhus.

 

Korta ruschar i några timmar.

Det här är ju inte så farligt.

Så småningom mjölksyra överallt.

Och sedan bara ”oj, jag krystar visst”.

 

Det tog 14 timmar från den ”riktiga” starten tills plutten var född.

Jag upplevde att det gick fort.

Kanske för att jag hann förbereda mig ordentligt. Redan på torsdagen visste jag att det skulle ske på lördagen. Jag körde på kolhydratsuppladdning och sov hela fredagen.

Hur visste jag det?

Ingen aning.

Kalla det kvinnlig intuition.

Min kropp visste att det var dags.

Min fantastiska, häftiga, underbara kropp.

Full av urgammal visdom.

 

Man behöver inte läsa böcker om hur man föder barn (även om det kan vara intressant). Det räcker att lyssna inåt. Ingen annan än du kan veta vad som är bäst för dig.