Klenoder
M: Jag är hungrig.
K: Ska vi ta en macka?
M: Jag är sugen på blåbärsglass.
K: Det har vi ju inte.
M: Jo, i strut väl?
K: Jo, i strut har vi.
M: Det funkar.
K: Men vi kanske ska ta en macka också?
*M går och kollar sig omkring.*
K: Vad gör du?
M: Jag letar efter någonting gott.
K: Vi har banan-chokladkaka.
M: Ja! Det blir bra.
K: Macka och banankaka?
M: Nej, blåbärsglass och banankaka!
K: Du är hopplös.
M: Jag vet. Det är därför du älskar mig så mycket.
K: Ja.
Det är en tjej/kvinna som är intresserad av att köpa min brudklänning.
En hel vecka innan jag ens själv har testat den så vill hon göra en deal om att köpa den direkt efter vårt bröllop.
Jag borde vara glad.
Men jag är ambivalent.
Ekonomin skulle må bra av att sälja den.
Det är inget skampris hon föreslagit.
Men rent känslomässigt… kommer jag att klara av att sälja klänningen som jag gift mig i?
Det är bara ett stycke tyg.
En död tingest som skulle må bra av att den återanvändes.
Men jag fäster så mycket minnen vid saker.
Och kanske, kanske vill jag behålla den just för att min mamma inte har någon brudklänning.
Jag hade gillat att ha en släkt-klänning.
Vi får väl se.
Om vi blir kära i varandra, klänningen och jag, så kommer K få det svårt här hemma.
Då måste han hålla försvarstal å bådas vägnar.
Och sedan tycker en liten, liten del utav mig att ingen annan i hela landet borde få ha en likadan klänning som mig.
Dagisfasoner så det ryker om det.
