Whoop-whoop!
Den här senaste tiden har varit fylld med spännande nyupptäckter kring min egen person.
Jag har gourmésmak när det gäller bröllop.
Jag tycker glansig marcipan är fult och att glansiga klänningar är fult.
För att inte tala om glansigt hår och glansiga pannor.
Glansiga glans-glas!
Glans-fascist!
Nej, inte riktigt så. Men nästan.
Jag gillar inte glansig marcipan och glansigt hår. Den delen var åtminstone sann.
Jag var superstressad över en tenta.
En tenta jag var tvungen att klara. För jag blir examinerad på för få poäng denna terminen eftersom jag har en uppsats som löper över hela året. I vanliga fall gör det inget om man missar ett delmoment bara man klarar resten. Och läser man program så räknas studieresultat per helår vilket också gör det lugnare. Men nu läser jag fristående och jag var tvungen att klara allt.
Och vad gjorde jag?
Jag pluggade som ett litet as och nailade hela tentan!
Det ska till en smärre katastrof för att inte få alla rätt och därmed VG på den. Fast även det skulle vara okej, jag behöver bara godkänt för att csn ska fortsätta att älska mig och ge mig pengar.
Nu längtar jag nästan, nästan till nästa tentavecka.
Det är världens kick att whoppa tenta-butt!
(Shit vad chockad jag skulle bli om jag får underkänt... Då vet jag inte vad jag gör.)
Fast nästa tentaomgång kommer precis när vi ska gifta oss.
Som om jag inte vore nog stressad ändå.
Både min mamma och jag hade kaffe med oss i termos. Varsin. Det var vi och de andra tanterna (dvs tentavakterna). (Jag gillar tanter och högaktar de som det idealiskt kvinnotillståndet. Jag satsar stenhårt på att bli en übertant!)
Men vårat kaffe hade en svag men ack så distinkt doft... Baileys... Mmm...
Vilka vardagsalkoholister.
Firade 1½-års dagen sedan jag sist konsumerade en folköl med två teskedar irish cream i en halvliter kaffe+mjölk. Stupfull. Ett under att jag kunde skriva färdigt tentan.
Not.
Speciellt när det tog mig en sju timmar att dricka upp allt.
Jag är en vekling.
Världens bästa vekling.
