Anledning att vara tacksam #273

Den finaste kommentar (komplimang) jag någonsin fått i mitt liv, eller snarare den jag minns klarast och gett mig största känslomässiga påverkan, hände en sommar när jag var rätt liten.

 

Jag, mitt två år yngre syskon och mina två föräldrar var på ett leksaksmuséum någonstans i en liten håla i Småland. Kanske var mitt sju år yngre syskon fött, kanske inte. Jag hade shorts på mig, en grön keps och en blå prasslig sommarjacka med guldgult lent sidenfoder. Troligtvis en t-shirt under också. Kanske den svarta med Nordmans turnéplan på som jag fått på deras konstert. Kanske var jag sex-sju år. Och jag kunde alla Nordmans låtar utantill.

 

Vi var nästa ensamma på muséet, men vid ett tillfälle så stod jag i kö efter en gammal farbror och hans barnbarn och väntade på att få köra en stor modelljärnväg. Barnet körde varv efter varv och jag tittade intresserat på. Jag hade inte bråttom, jag visste att vi skulle vara kvar i ett par timmar till och att jag skulle hinna kolla på allt ändå. Men till slut hade det gått en rejäl stund och farbrorn blev lite kallsvettig och började förklara för barnbarnet att de var tvungna att gå vidare för att "det är pojkens tur här att köra nu". Jag tittade mig omkring. Det var bara jag där. Det var jag som var pojken! Världens största leende över mina läppar. Jag tackade snällt för att jag fick köra. Körde några varv men slutade snart för att i full fart springa till min ena förälder och stoltare än tuppen berätta att en farbror hade trott att jag var en pojke.

 

Jag levde länge på den kommentaren. Och än idag blir jag lycklig och pirrig i magen när jag tänker på det. Och jag är oändligt tacksam över att mina föräldrar bara hade flutit med. Låtit mig ha min glädje, njuta av den fullt ut.

 

Innan jag började lågstadiet hade jag nästan bara killkompisar. Varför? Ingen aning. Det bara var så. Men i skolan så fick jag snabbt erfara att det var fel. Mina bästa kompisar från dagis hamnade i en annan klass än mig eftersom pojkarna från dagis placerades med flickorna från förskolan, och flickorna från dagis tillsammans med pojkarna från förskolan. Två klasser i samma årskurs, från två olika sexårsverksamheter. Och jag kände ingen i min klass. För alla mina vänner, pojkarna från dagis, gick i den andra klassen. Och inte nog med att pojkar och flickor inte fick leka ihop, de från A-klassen skulle inte beblanda sig med de från B-klassen. För de var ju sämre än oss. Så jag kunde inte heller prata med dem på rasterna.

 

Tack och lov hade vi en bra lärare. Och ganska snart hade jag fått nya vänner i klassen. Jag var duktig i gympa och bra på att lära mig saker, kanske var det min räddning. Jag var en sådan person som man ville ha med i sitt lag när man spelade gränsbrännboll eller skulle springa stafett, och skulle vi ha prov på nyckelpigor hade jag memorerat hela texten utantill och blev ibland anklagad för plagiat fastän det bara var mitt minne som fungerade helt fotografiskt på den tiden. Vilket min underbara lågstadielärare förstått och således gav mig andra uppgifter med större utmaning. Mycket att jag inte skolkade mer i skolan har jag henom att tacka för.

 

Det var inte förrän högstadiet som lärarna ville tvinga mig att göra samma saker som alla andra som jag blev less på skolan, som tur var sparkade jag bakut i ren envishet då. I matten vägrade jag att räkna hela kapitlena så som man skulle (maximalt hann jag med ett halvt kapitel per läsomgång och då lärde jag mig igenting). Undervisningen var uppbyggd på att man räknade ett kapitel för att lära sig grunderna inom något område, därefter gjorde man en diagnos för att testa hur väl man lärt sig det och beroende på resultatet man uppnådde där fick man sedan räkna spår 1 eller spår 2. Spår 1 var en upprepning av kapitlet och gjord på ett enkelt sätt, spår 2 var svårare, mer utmaningar och de sista uppgifterna var alltid riktigt kluriga och man lärde sig massa nytt.

 

Jag vägrade som sagt, jag gjorde diagnosen direkt och sedan bara sista halvan av spår 2. Lärarna gnällde för mina föräldrar, men eftersom jag i stort sett alltid fick alla rätt på matteproven kunde de ju inte heller säga något.

 

I efterhand har det klarlagts att jag har dyslexi. Jag skriver och läser långsammare än de flesta andra. Nu på universitetet märks det tydligt. Utan förlängd skrivtid hade jag aldrig hunnit slutföra en enda tenta.

 

Under gymnasiet fick jag förklaringen till att jag skrev så långsamt. Innan dess så sa alla bara till mig att inte tänka så mycket och skynda mig mer. Men jag tänkte inte. Jag skrev så fort jag kunde och enda chansen att någonsin hinna på proven var just att jag kunde precis allt så jag bara behövde skriva, aldrig tänka efter. Under gymnasiet visade detta sig omöjligt. Jag var alltid sist kvar. Nationella matteproven fick jag sitta lite längre än andra. Alla rätt, alla prov. Men vilken tid det tog.

 

Men du är ju smart? Du är bara lite sävlig. Inte har du några problem med läsning och skrivning?

 

Fel. Jag har ett system som jag läser med. Lite som bilder. Felstavade ord däremot passar inte in i mallen och jag kan nästan inte läsa dem. Jag får ljuda mig igenom dem och gissa. Det tar massa onödig tid. Kanske är det därför jag gillar att korrekturläsa texter. Vem vet. Perfekt skrivet språk är vackert. Och nödvändigt.

 

Spännande att jag kom in på detta nu. Bara för att jag tänkte på den i mitt minne finaste komplimangen.

 

När jag var liten och någon frågade mig "vad ska du bli när du blir stor?" vet jag att jag under en period svarade "Kille. Eller sjöjungfru." Det var de valet stod emellan. Under lågstadiet hade jag ett alias, ett pojknamn, som jag kallade mig för.

 

Mina föräldrar begränsade aldrig mig. De gav mig oändligt med möjligheter. De lät mig spela roller, protestera och vara bångstyrig i skolan, och hitta på galna grejor. De lät mig flytta hemifrån som 16-åring för att börja på ett gymnasie långt bort. Och när jag ville flytta ut i skogen (min mardröm var en studentlägenhet i centrala Göteborg) hjälpte de till oändligt mycket.

 

På samma sätt vill jag hjälpa mina barn. Låta de hitta sig själva i sin egen takt. Jag hoppas att jag kan lyckas med att vara en öppen, tolerant förälder.

 

Lite av samma tacksamhet jag känner mot mina föräldrar känner jag mot min partner. Min äkta hälft. Mitt livs kärlek. Som låter mig vara mig, trots alla jobbiga sidor det faktiskt innebär. Att K förstår, eller åtminstone respekterar, mitt behov av att ibland vara hemma själv, spela skrikmusik jättehögt, såga träd och diska under rinnande kallt vatten (vi har egen brunn så ibland behöver vi öka omsättningen i den, och att "bara" låta kranen rinna känns så onödigt). Att respektera detta fastän det innebär att jag faktiskt kör ut både partner och barn ur deras hem. Det är jag oändligt tacksam för.

 

Och även att K inte accepterar vad som helst. Att hen tvingar mig att bli en bättre människa. Eller kanske inte tvingar mig, men att hen motiverar och inspirerar mig. Att utvecklas i lagom små steg. Så att man hinner med att vänja sig. Och hinner lära sig att leva med förändringarna.

 

Och mitt fotografiska minne det har jag slarvat bort. Slarvat bort med för lite sömn, för tråkigt jobb, för mycket experiment och massa andra idiotiska påhitt. Och jag trodde att det var för gott. Nu har det istället visat sig att det långsamt, långsamt har börjat komma tillbaka. Med bra vanor, ett roligt liv och lagom med intellektuella utmaningar. Vem vet, kanske kan jag snart recitera nyckelpigetexter för vem som än gitter höra på.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0