Behovet av att offentliggöra matintag
Statusrad efter statusrad.
Fläskfilé, pommes och bea.
Uäk!
Jag äter också god mat.
Ibland.
Ibland äter jag okej mat.
Ibland underbar.
Ibland blir jag bortskämd med scones när jag mest av allt vill ha en tom diskbänk.
Äcklig mat äter jag inte – då låter jag hellre bli.
Ibland får jag inte äta för att något annat kommer emellan.
Typ ett barn.
Ibland är inte vardagen som man tänkt sig.
Ibland slänger man ur sig ogenomtänkta negativa kommentarer.
Som man kanske inte direkt ångrar, bara önskar att man formulerat lite annorlunda så att mottagaren faktiskt förstod det så som man menade det.
Missförstå mig rätt, liksom.
Ibland önskar man sig en billig kaffebryggare fastän man har en presskanna som gör gott kaffe.
Ibland jagar katten tamponger och det kliar på hela huvudet.
Ibland orkar jag inte svara på alla mejl som man borde.
Fast man måste.
Och det suger.
Jag läser i tidningen: ”Bara för att man blir äldre, blir man inte gammal.”
Skitsnack och dumprat.
Klart som fasen man blir gammal.
Och det är en bra sak.
Man förändras och det går inte att påverka.
Men man kan välja att omfamna förändringen, älska kråkfötterna.
Just nu skulle jag älska en natt med ostörd sömn.
Att kunna vakna ordentligt på morgonen.
Inte tre timmar efter att klockan ringde. Helt groggy.
Det kallas utvecklingsfaser när allt vad rutiner heter trollar upp sig tydligen.
Som när man lärt sig krypa, försöker gå och får nya tänder.
Samtidigt.
