Att byta bajsblöjan from hell
Det kräver sitt att vara förälder.
Främst tålamod.
Men även en förmåga att stålsätta sig och koppla bort andningen.
Andning? Det är en världslig sak.
När man har en liten plupp som är jättetrött och inte vill somna så är det bara att inse att man får gå upp och leka lite till innan man testar igen.
När det sedan visar sig att anledningen till icke-insomningen var att monsterbajsen nummer ett behövde komma ut så är det bara att bita i det sura äpplet och direkt bege sig mot skötbordet.
Att byta bebisbajsblöjor är inte så farligt.
Ganska mysigt till och med.
Men så fort barnet börjat äta riktig mat så förvandlas inte bara färgen utan även doft, konsistens och min egen magtrakts reaktion.
Jag är ingen äckelmagad person.
Jag har jobbat i hemtjänsten, labbat med äckliga saker från havet, lekt med läbbiga djur och komposterat i hela mitt liv.
Men denna lukt av ruttna russin i kombination med en storlek som hade gjort en vuxen man stolt får mig att vilja pausa bandet, gå ut och kräkas, och sedan efter en riktigt lång nypa luft kanske gå in igen.
Kanske.
Helst inte.
Men vad gör man?
Jodå, man byter blöjan.
Försöker leka lite med en trött-gnällig bebis samtidigt som man skyndar sig så mycket man kan.
Strumpor på? Nej de kan vi ta i sängen.
Snabbt in i sovrummet, bebisen skriker till när huvudet nuddar madrassen, strumpor på, napp in och tjugo sekunder senare så snusas det ljudligt.
Inga insomningsbesvär där inte.
