villabarn

Det finns en kortdokumentär som jag kan se hur många gånger som helst.

Den är så fin, kärleksfull, glädjande och sorglig att jag inte tröttnar.

Den är hoppfull och livsbejakande.

Och ändå är döden så nära.

 

Den heter Kärlek utan slut och handlar om Torgny och Ebba.

De hittar tillbaka till varandra som 80-åringar.

Efter 60 år på var sitt håll.

Efter giftermål och familjeliv med annan partner.

Och barn som flyttat hemifrån och själva blivit föräldrar.

 

Just nu ligger den dessutom på Svt Play för den som är nyfiken.

Under rubriken Kvinnan i mitt liv (en serie kortdokumentärer med kvinnan i fokus).

 

Kanske har jag även sett den långdokumentär?

 

Av någon anledning så känner jag igen mig.

Det är som jag och K.

Även om vi inte behövde några 60 år för att inse att vi inte ville leva utan varandra.

Vårt uppehåll var både det jobbigaste och samtidigt det bästa som hänt oss.

 

Det behövdes.

Men det var ändå så otroligt skönt när det var över.

 

På samma vis tänker jag på döden.

Jag är inte rädd för att dö.

Utan för att leva ensam.

Dö ensam.

Ligga själv i en grav.

 

Jag tänker lite såhär; det finns ju kistor till riktigt feta amerikaner – borde då inte två hyfsat normalviktiga svenskar få plats tillsammans i en av dessa?

 

Inte ens evigheten är tillräckligt lång tid tillsammans.

Vi får nöja oss med detta livet, nästa och nästnästa.

Och alla andra därefter.

 

Jag är nöjd här där jag är.

Lycklig.