Den eviga accessoaren

Att planera bröllop är roligt, mysigt och härligt.

Man får lov att vara kreativ, komma på smarta lösningar och leka inredningsarkitekt.

Det är pyssel i storformat, helt enkelt.

Jag gillar det.

 

Nästan.

 

Det finns en sak som är supersvår.

Som jag trodde skulle vara lätt.

Som jag inte kommer undan och som jag inte kan skjuta på hur länge som helst.

Välja vigselring.

 

Det verkar så lätt - hitta bara en ring du gillar.

Och det klarar jag av.

Alldeles för bra.

Jag har säkert ett tiotal på min lista jag tycker mycket om.

 

Men att faktiskt välja.

Det kräver så mycket.

Jag måste definiera mig själv, välja stil, tänka att det ska passa med förlovningsringen (eller inte passa alls och att jag är okej med det) och så måste jag ta hänsyn till att alla mina framtida Jag också ska kunna trivas med den.

 

Jag känner mig själv; jag kommer aldrig ta av mig den när den väl sitter där.

Och; jag känner mig själv; jag kommer vara tusen personer tills jag dör - kommer vi allihopa gilla samma smycke?

 

Fast nej, egentligen är det inte så svårt.

För det finns en viss typ av ring som jag verkligen gillar.

Men jag vet inte varför jag gillar den.

Är det verkligen jag om anledningen till att jag gillar den är för att någon annan haft en liknande?

Får jag lov att ha en ring som inte passar till min personlighet?

Eller får jag lov att ha en ring som är mer än mig?

 

En ring borde vara praktisk.

Jag faller sällan för praktiskt.

Det ska vara mysigt, bohemiskt och gärna ålderdomligt.

 

Men om den blir för dyr - kommer jag våga bära den då?

Jo, det kommer jag. Men hela tiden?

 

Är det inte onödigt med en dyr ring?

Vi skulle kunna lägga pengarna på en resa istället.

Fast en resa sitter ju inte fast på min vänstra hand i 75 år.

 

See my problem?

 

En anledning till att jag nojjar kan också vara att allting annat är färdigt.

Vigselförrattare, meny, inbjudningskort och hela konkarongen.

 

Vem vet, det kanske slutar med att jag väljer att inte ha någon vigselring.

Man är ju faktiskt lika gift ändå.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0