Bögfotboll
Satt med en text i huvudet under hela gårdagen men lyckades aldrig få någon ro i kroppen till att skriva ner den på varken papper eller tangentbord. En nervös, rastlös känsla i benen.
Idag är hel annorlunda. Idag är musik överallt, i mig och kring mig. På jobbet nynnade jag till Beach Boys och Nationalteatern, radio 88 Partille är en underlig kanal. Jobbig reklam men charmig på något vis ändå. Sopborsten var min danskavaljer.
Idag berättade jag för några stycken om att jag sagt upp mig - en månad till är det jag ska jobba. Sedan ska jag ut på luffen med kapsäck och tält i två till tre månader. Planeringen är inte klar men det löser sig.
Igår kom jag att tänka på begreppet skam. Att vissa gärningar är så tabubelagda, medan andra inte är det. Fastän det egentligen inte finns någon grund till det.
Ett strålande exempel den allsvenska fotbollen. Hur många homosexuella finns det där? Noll! Inte en enda gay-kille som öppet vågar stå för att han är bög. När P3 intervjuade några spelare i Helsingborg IF kom de med förklaringen att fotbollen alltid har varit en så grabbig, straight miljö ("det sitter liksom i väggarna i omklädningsrummet") så att bögarna helt enkelt väljer att söka sig till andra sporter. Vilket skämt! Som om homosexuella skulle tycka det var tråkigare att sparka boll än någon annan.
Samtidigt var de mycket noga med att poängtera att de absolut skulle stödja en klubbkamrat som kom ut, att det inte var något "fel" med det men nej, i fotbollen fanns inga bögar. Internationellt sett har det bara funnits en (EN!!) enda fotbollsspelare som öppet berättat om sin läggning (en engelsman i Premier League). Han blev avstängd från träningar och matcher så fort hans tränaren fick reda på det. Han hoppade runt bland lite olika europeiska klubbar men avslutade ganska snart sin karriär på grund utav att han inte trivdes eller kände sig accepterad.
Detta ska ställas i kontrast med att 5-10 % av alla världens män är gay (2-5 % av alla kvinnor är flator och bisexuella finns ingen tillförlitlig statistik över).
En allmän åsikt var också att i fall någon nu ändå skulle "råka" vara homo så var det en privat ensak, ingenting man behöver basunera ut på landets alla löpsedlar. Men hallå, vad gör alla straighta? Referenser till flickvänner, fästmö eller fru är ett högst öppet uttalande om individens sexuella läggning men det anses ändå inte vara att 'trycka upp det i ansiktet' på folk. Varför då?
Överhuvudtaget är skällsord ett klart intressant fenomen. Om man inte skäms, utan står för sina handlingar, åsikter eller egenskaper, hur fungerar det då? Plötsligt försvinner själva laddningen.
- Jävla cp!
- Det heter faktiskt cerebral pares.
- Va??
Jag blir så trött på att läsa om mobbing där offret känner skam och skuld över vem man är. Låt oss anta att det inte finns någon synd - hur skulle det påverka samhället?
Jag, i min naiva dröm, längtar efter att få leva i ett accepterande samhälle. Där alla ens egenskaper kan vara något att vara stolt och nöjd med, oavsett om det gäller vinklarna på tänderna i käken eller synapsernas utformning i hjärnan som gjorde dig förbannat grym på fysik men samtidigt sumpade alla chanser till ett högt betyg i geografi.
Jag vill ha en värld där alla kramas.
Tyvärr har nog människan alltid använt elakhet för att minska värdet på andra individer och på så vis lyfta sig själv.
Förolämpande klotter i romarrikets Pompeiji:
"Ceasar har slak penis"
Idag är hel annorlunda. Idag är musik överallt, i mig och kring mig. På jobbet nynnade jag till Beach Boys och Nationalteatern, radio 88 Partille är en underlig kanal. Jobbig reklam men charmig på något vis ändå. Sopborsten var min danskavaljer.
Idag berättade jag för några stycken om att jag sagt upp mig - en månad till är det jag ska jobba. Sedan ska jag ut på luffen med kapsäck och tält i två till tre månader. Planeringen är inte klar men det löser sig.
I know we could live tomorrow - but I don't think we should wait.
Igår kom jag att tänka på begreppet skam. Att vissa gärningar är så tabubelagda, medan andra inte är det. Fastän det egentligen inte finns någon grund till det.
Ett strålande exempel den allsvenska fotbollen. Hur många homosexuella finns det där? Noll! Inte en enda gay-kille som öppet vågar stå för att han är bög. När P3 intervjuade några spelare i Helsingborg IF kom de med förklaringen att fotbollen alltid har varit en så grabbig, straight miljö ("det sitter liksom i väggarna i omklädningsrummet") så att bögarna helt enkelt väljer att söka sig till andra sporter. Vilket skämt! Som om homosexuella skulle tycka det var tråkigare att sparka boll än någon annan.
Samtidigt var de mycket noga med att poängtera att de absolut skulle stödja en klubbkamrat som kom ut, att det inte var något "fel" med det men nej, i fotbollen fanns inga bögar. Internationellt sett har det bara funnits en (EN!!) enda fotbollsspelare som öppet berättat om sin läggning (en engelsman i Premier League). Han blev avstängd från träningar och matcher så fort hans tränaren fick reda på det. Han hoppade runt bland lite olika europeiska klubbar men avslutade ganska snart sin karriär på grund utav att han inte trivdes eller kände sig accepterad.
Detta ska ställas i kontrast med att 5-10 % av alla världens män är gay (2-5 % av alla kvinnor är flator och bisexuella finns ingen tillförlitlig statistik över).
En allmän åsikt var också att i fall någon nu ändå skulle "råka" vara homo så var det en privat ensak, ingenting man behöver basunera ut på landets alla löpsedlar. Men hallå, vad gör alla straighta? Referenser till flickvänner, fästmö eller fru är ett högst öppet uttalande om individens sexuella läggning men det anses ändå inte vara att 'trycka upp det i ansiktet' på folk. Varför då?
Överhuvudtaget är skällsord ett klart intressant fenomen. Om man inte skäms, utan står för sina handlingar, åsikter eller egenskaper, hur fungerar det då? Plötsligt försvinner själva laddningen.
- Jävla cp!
- Det heter faktiskt cerebral pares.
- Va??
Jag blir så trött på att läsa om mobbing där offret känner skam och skuld över vem man är. Låt oss anta att det inte finns någon synd - hur skulle det påverka samhället?
Jag, i min naiva dröm, längtar efter att få leva i ett accepterande samhälle. Där alla ens egenskaper kan vara något att vara stolt och nöjd med, oavsett om det gäller vinklarna på tänderna i käken eller synapsernas utformning i hjärnan som gjorde dig förbannat grym på fysik men samtidigt sumpade alla chanser till ett högt betyg i geografi.
Jag vill ha en värld där alla kramas.
Tyvärr har nog människan alltid använt elakhet för att minska värdet på andra individer och på så vis lyfta sig själv.
Förolämpande klotter i romarrikets Pompeiji:
"Ceasar har slak penis"
Kommentarer
Trackback
