Jag är en lök
Jag bor på världens vackraste plats; blåsippor och krokus har slagit ut i trädgården. I natt när jag kom hem efter åtta timmar och tre glas rödvin på Rockbaren så var himlen stjärnklar och månen full, ett vackert blått ljus fyllde omgivningarna och skapade vackra skuggor bland tallar och björkar.
Varje gång jag kliver av sista nattåget tänker jag 'fan att man ska bo så långt bort', sedan biter man ihop och börjar gå. Och efter en liten bit slutar man beklaga sig och börjar uppskatta de där 2½ km det är att gå hem till stugan i skogen. Det blir meditativt och avslappnande. Plus att man som bonus hinner nyktra till en hel del. Jag skalar av lager på lager av dagens händelser och försöker hitta mig själv därunder.
I sista backen upp hade alla grannarna släckt sina utebelysningar och det var bara månen och stjärnorna som lyste upp vägen. Jag såg stjärnbilden Vågen men missade Orion.
Spenderade som sagt över åtta timmar (igen) på Rockbaren igår. Vet inte om det är trevligt eller sorgligt när både vakterna och bartendrarna känner igen en så pass väl att de småpratar lite, ler och beter sig som bekanta. Eller, bartendrarna är väl positivt. Men när vakten som brukar vara att betrakta som en 'bitch' som kastar ut allt och alla istället ler och säger "tja, är ni här igen? välkomna!" hajjade jag faktiskt till.
Spontananföll två killar från Halmstad och Sundsvall som gjorde ett lysande nummer genom att spela gamla kompisar till mig och K så att vi slapp några äckelpuckon vid bordet. Detta visade sig vara bättre än vi först kunnat ana då de var riktigt trevliga och vi kunde föra de mest intelligenta samtal som förmodligen har existerat i de lokalerna. Könscellsmutationer, föräldraskap, knarkare och svarttaxichaufförer var några av de ämnen som avhandlades innan vi tackade för oss och gick hem.
Nej, nu ska jag gå ut och sätta mig i solen och läsa 'vuxen'serier. 'Maus - a survivor's tale' av Art Spiegelman blir det. Fantastiskt fin och gripande historia om förintelsen, rekommenderas mycket varmt!
Varje gång jag kliver av sista nattåget tänker jag 'fan att man ska bo så långt bort', sedan biter man ihop och börjar gå. Och efter en liten bit slutar man beklaga sig och börjar uppskatta de där 2½ km det är att gå hem till stugan i skogen. Det blir meditativt och avslappnande. Plus att man som bonus hinner nyktra till en hel del. Jag skalar av lager på lager av dagens händelser och försöker hitta mig själv därunder.
I sista backen upp hade alla grannarna släckt sina utebelysningar och det var bara månen och stjärnorna som lyste upp vägen. Jag såg stjärnbilden Vågen men missade Orion.
Spenderade som sagt över åtta timmar (igen) på Rockbaren igår. Vet inte om det är trevligt eller sorgligt när både vakterna och bartendrarna känner igen en så pass väl att de småpratar lite, ler och beter sig som bekanta. Eller, bartendrarna är väl positivt. Men när vakten som brukar vara att betrakta som en 'bitch' som kastar ut allt och alla istället ler och säger "tja, är ni här igen? välkomna!" hajjade jag faktiskt till.
Spontananföll två killar från Halmstad och Sundsvall som gjorde ett lysande nummer genom att spela gamla kompisar till mig och K så att vi slapp några äckelpuckon vid bordet. Detta visade sig vara bättre än vi först kunnat ana då de var riktigt trevliga och vi kunde föra de mest intelligenta samtal som förmodligen har existerat i de lokalerna. Könscellsmutationer, föräldraskap, knarkare och svarttaxichaufförer var några av de ämnen som avhandlades innan vi tackade för oss och gick hem.
Nej, nu ska jag gå ut och sätta mig i solen och läsa 'vuxen'serier. 'Maus - a survivor's tale' av Art Spiegelman blir det. Fantastiskt fin och gripande historia om förintelsen, rekommenderas mycket varmt!
Kommentarer
Trackback
