villabarn

K föreslog att jag skulle passa på att utnyttja mina gröna fingrar och passa på att odla lite ännu inte narkotikaklassat knark i trädgården.

Motivering?

”Tänk så många pioner du skulle ha råd med sedan.”

Jag odla knark?

Jag som inte tycker att nikotin borde vara lagligt, och knappt alkohol heller.

Det vore något det.

Lilla barnet nattar K och jag är hungrig.

Vill gräva och flytta plantor.

Kanske att jag gör det senare.

Eller sova.

Egentligen är det skönt att gräva i regn, men det blir så förbaskat tungt.

Och rosenstubbarna har sådana mördartaggar att man kan ju inte välta upp dem genom att dra heller.

Har redan grävt lite idag.

Mycket vill ha mer.

Försöker lägga klematisplanerna på hyllan.

Koncentrera mig på pionerna.

Om vi ska klä om fasaden nästa år så blir det bättre att skjuta lite på det.

Men har man väl fått upp farten vill man gärna fortsätta.

Det tar ju tid för en växt att bli stor också.

Sneakattackplantering av kaprifol idag.

Planering av grön vägg.

Flyttat murgrön.

Trampat träd.

Klippt oändliga mängder förvildad ros.

Om ett år kommer vi inte att känna igen oss.

Om ett år kanske vi slipper se en gigantisk kattlåda bredvid grillplatsen.

Who knows?

Varför kan jag aldrig göra något lagom?

Varför vill jag alltid ha super-mega-extra och inte nöja mig med lagom?

Köpa en vanlig pion istället för en specialbestäld rot från Kina?

Antagligen för att det inte vore jag då.

Om jag fick önska bort en valfri kroppsfunktion skulle det utan tvekan bli behovet av att kissa.

Det är det som oftast irriterar mig; man måste gå med jämna, ojämna mellanrum flera gånger om dagen.

Snacka om tidstjuv.

När bebisen har somnat och man tror att man ska få sitta i lugn och ro, njuta av sitt kaffe och läsa tidningen – ja, då hojtar plötsligt blåsan och vill ha uppmärksamhet.

Så försöker man smyga iväg tyst tyst men väcker ändå barnet när man öppnar dörren så att hen får följa med och så får man varken läsa tidningen eller kissa i lugn och ro.

Kaffet kan man bara glömma.

Kanske, med lite tur, att man lyckas svepa det kallt några timmar senare.

Allt bara på grund utav att man behövde gå och kissa.

Marodör.

Katten ligger i en uppslaget kokbok och sover.

Misstänker en protestauktion.

Tycker du att vi inte bjuder dig på tillräckligt god mat lilla kisse?

Torrfoder och bebistappade småsnittar under bordet.

Massa gos och lek i trädgården.

När jag skulle gå ut förut så var det fint väder.

Tog på mig regnställ och stövlar.

Hinner fram till spaden och sedan öser plötsligt regnet ner.

Taskigt.

Ser ju ut som jag har en pissig (hö-hö), tråkig dag idag.

Så är inte fallet.

Mitt hår är fluffigt nytvättat efter en dusch med bebis, jag har scones i magen och koffein i öronen.

Jag vaknade utsövd i morse och fick flera godmorgonkramar.

Dessutom kommer det säkert sluta regna snart så jag kan gå ut ändå.

Nu: vattna pelargoner med kaffesump.

Inte glamoröst, men väldigt mycket må bra.

Livet faller på plats.

Du är min Yoko.

Jag hittade en liten pion under en buske.

Sågade ner en död pärongren.

Fick klättra för att nå upp.

Jag tänker saker i duschen som jag sedan glömmer bort innan jag hinner skriva ner dem.

Jag fantiserar om nästa barns förlossning.

Hur jag vill ha det.

En mur av klappande armar och uppmuntrande ord.

Kanske tältar en vän i trädgården.

Kanske tar en barnmorska massa kort.

Kanske hinner jag odla en vägg av växter kring trädgården så man kan vara ute.

Kanske blir det inte alls som jag tänkt mig.

Kanske vill jag inte ha det som jag tänkt mig.

Oavsett vad blir det bra och rätt.

Ibland är det skönt med regn.

Att kunna ge sig själv tillåtelse att sitta inne när man är trött.

Idag är jag trött i kroppen.

Jag vill sova.

Men samtidigt så vill jag göra precis hur mycket som helst.

Våra pioner har frösått sig.

Tre nya ställen har jag hittat nu, det är coolt.

Jag funderar på insynsskydd mot grannen också.

Vet inte vad som blir bäst så det får bli en rekogniseringsrunda ikväll och sedan suga lite på den karamellen innan vi bestämmer oss.

Min raggsockementalitet spirar.

Jag läser böcker om trädgårdsskötsel och längtar till läggdags.

Ryggkli är det perfekta relationskittet.

Kitt.

Roligt ord.

Ryggkli får mig att känna nykärskänslor igen.

Varje kväll igen.

Nykär, gammalkär.

Räknas fem år som gammalkär?

Eller vart går gränsen?

Idag rök håret och brudklänningen lades ut till försäljning.

Det är dags att gå vidare i livet.

Jag är nöjd.

En getostpaj står i ugnen.

Det luktar frasigt smör från degen.

Det påminner om scones-doften från i morse.

Just nu befinner vi oss i en period då vi bakar precis hur mycket som helst.

Massa vitt mjöl.

Och smör.

Och jag mår bättre än jag någonsin kan minnas att jag gjort.

Fuck you slv.

När jag försökte leva efter dina rekommendationer var allt pest och pina.

Vikthets och hungrig hela tiden.

Nu är mat njutning.

Det är mer än bara näring.

Det är kul, gott, må bra och man blir mätt.

Massa grädde i såsen.

Det är väl det, trädgårdsgymnastiken och bebislyften som formar min lekamen.

Lite mjuk, ganska bäst.

Man ska vara rädd om sin idyll.

Jag sjunger familjefridens lov och ikläder mig påtarutrustningen.

Obligatoriskt.

Skogshuggarskjorta i flanell.

Mina gamla trasiga favoritjeans, fantastiskt mjuka.

Tjocka, grå tubsockar inhandlade på högstadiet.

Gröna höga stövlar.

Ibland en snusnäsduk kring håret.

Det, tillsammans med små gröna blommiga trädgårdshanskar så är outfiten perfekt.

Då är man redo att plantera, gräva, flytta.

Rullebör hit och rullebör dit.

Med lite smarhet så behöver man inte köpa massa nya växter utan kan utnyttja vad som redan finns.

Jag ska ta en stickling eller tre hemma hos mina föräldrar också.

Det enda jag kan komma på att vi inte kan lösa utan konsumtion är två spaljéer och ett stort rosstöd.

Inte för att vi inte skulle kunna bygga ett, men jobbet och matrialet kontra priset att köpa färdigt gör det väldigt ovärt.

Visst hade jag kunnat önska mig några nya klematisar… men nej, alla pengar som går att spara hädanefter går till huskontot. När jag blir tant kan jag börja samla sorter.

The president.

Multiblue.

Dr. Ruppel.

Det finns en tid för allt.

Jag är bara inte framme vid tant ännu.

Sherry, trädgård och sju sorters kakor till trots.

Statusrad efter statusrad.

Fläskfilé, pommes och bea.

Uäk!

Jag äter också god mat.

Ibland.

Ibland äter jag okej mat.

Ibland underbar.

Ibland blir jag bortskämd med scones när jag mest av allt vill ha en tom diskbänk.

Äcklig mat äter jag inte – då låter jag hellre bli.

Ibland får jag inte äta för att något annat kommer emellan.

Typ ett barn.

Ibland är inte vardagen som man tänkt sig.

Ibland slänger man ur sig ogenomtänkta negativa kommentarer.

Som man kanske inte direkt ångrar, bara önskar att man formulerat lite annorlunda så att mottagaren faktiskt förstod det så som man menade det.

Missförstå mig rätt, liksom.

Ibland önskar man sig en billig kaffebryggare fastän man har en presskanna som gör gott kaffe.

Ibland jagar katten tamponger och det kliar på hela huvudet.

Ibland orkar jag inte svara på alla mejl som man borde.

Fast man måste.

Och det suger.

Jag läser i tidningen: ”Bara för att man blir äldre, blir man inte gammal.”

Skitsnack och dumprat.

Klart som fasen man blir gammal.

Och det är en bra sak.

Man förändras och det går inte att påverka.

Men man kan välja att omfamna förändringen, älska kråkfötterna.

Just nu skulle jag älska en natt med ostörd sömn.

Att kunna vakna ordentligt på morgonen.

Inte tre timmar efter att klockan ringde. Helt groggy.

Det kallas utvecklingsfaser när allt vad rutiner heter trollar upp sig tydligen.

Som när man lärt sig krypa, försöker gå och får nya tänder.

Samtidigt.

Tuggar tuggummi och min hjärnas kugghjul börjar snurra.

Så är det alltid.

Det är som en on-knapp varje gång jag plockar fram ett V6.

Jag läser, drömmer och skriver.

Jag vet inte hur många mentala sms jag har skickat idag.

Många.

Telepati, tack.

Det regnar och jag har trasiga tights på mig.

Trasig munkjacka också förresten.

Halva garderoben består av plagg med små (eller stora) hål här och där.

Jag väljer att se det som ett tecken på hur älskade de har varit.

Hur jag använt de väl.

Mina trotjänare är nästan allihop mellan fem och tio år gamla.

Jag blev själv lite chockad när jag satte mig och tänkte över inköpstillfällena.

Mina röda skinnskor börjar bli slitna på tårna.

Jag blev lite förargad när jag upptäckte det vid en skogspromenad.

De var ju dyra!

Sedan så slog det mig att det var ett av de sista paren skor som min mor köpte och betalade åt mig när jag fortfarande bodde hemma.

För elva år sedan.

Då är det okej om tårna börjar blekna och ruggas upp.

Under fyra år använda jag dem varje dag i skolan, därefter bara någon gång i veckan.

Jag har skött dem väl med skokräm och det har betalat sig.

Nu börjar jag dock fundera på att skänka iväg dem; efter graviditet då mina fötter blev en storlek större så är de inte längre lika fantastiskt bekväma som tidigare.

Men ska jag skänka dem måste jag först få lite pengar så jag kan köpa mig ett par nya.

Ett par precis likadana.

Bara en storlek större.

Nu ska jag smyga ut och gräva upp två rotskott.

Hoppas inte grannarna ser mig.

Inte för att det är någon annans blommor på någon annans tomt.

Det skulle inte vara rätt.

Nej, de växer mitt på vägen.

Så om jag inte tar dem kommer de ändå att dö, så egentligen räddar jag ju dem.

Men jag tror inte grannarna skulle se det likadant.

För dem är jag galningen som har blommig soptunna och föder barn hemma i vardagsrummet.

Jag behöver inte vara en planttjuv också.

När du inte behöver beakta läge och pendlingsmöjligheter ökar chanserna till att hitta ett eget kråkslott.

Och ett kråkslott är vad jag drömmer om.

Med lusthus vid vattnet.

En sjöbod behandlad med järnvitriol.

Oändliga häckar med kaprifol.

Kaprifolen kommer dock få finnas med tidigare i livet också.

Vid en soffa, en grind, en trädgårdsportal.

Jag sover gott på nätterna numera.

Drömmer och sover.

Ceasar springer förbi ibland och gastar åt mig att våga drömma stort.

Det gör jag.

Jag drömmer flera hundra kvadratmeter.

Jag drömmer kollektiv och hyrlägenheter.

Jag drömmer murad grill i vildvuxen trädgård och bibliotek med stora skrivbord.

Jag drömmer elbil och stora julmiddagar.

Jag drömmer barnbarn och polkagrisar.

Jag drömmer barn som får vara barn och inte pojke eller flicka.

Jag drömmer liv som spirar, gror och breder ut sig.

Jag drömmer kärlek som är fri att vakna när den väcks.

Jag drömmer dig och mig i hundra år.

Jag drömmer allt.

Och lite till.

Dagens under; vi slog inte ihjäl varandra.

En vanlig dag hade det kanske inte varit så speciellt anmärkningsvärt, men idag är vi verkligen värda pluspoäng bägge två.

Anledning?

Vi byggde säng, bar tung madrass, håvade runt kinkig bebis som bajsade hela tiden, glömde äta, ändrade mera och gjorde igen.

Till slut blev det riktigt bra.

Både sängen, att bebisen tillslut somnade (två timmar senare en vanligt, efter en till bajs) och att vi fick lite mat i oss.

Inte så bra mat som vi hade tänkt oss, men om man jämför med att bara gå och lägga sig så var det bra mycket bättre.

Och nu är vi en dag och några knasiga minnen rikare.

En skön grej med nästa hus är att då behöver vi inte millimeteranpassa alla möbler.

Imorgon ska jag såga benen av en barnsäng.

K skriker i duschen på grund utav spindlar.

Det är en helt vanlig, ovanlig dag.

Fyrtioelva arbetsansökningar till ivägskickade.

Nu har det spårat ur totalt och jag söker allt som är sökbart.

Verkligen allt.

Även tidningsutdelning och domina-tjänser.

Okej, kanske inte allt.

Men jag hade blivit så otroligt glad över ett jobb.

Jag har aldrig varit arbetslös.

Jag vet inte riktigt hur man gör.

Jag är van vid att alltid ha tusen saker att göra; skola, jobb, mera jobb och kanske lite familj och vänner in emellan.

Vi dansar till Winnerbäck du och jag

Ditt lilla huvud mot min axel

En hand på min arm

Och benen hängande löst nedåt där du sitter

Total avslappning

Samma låt som när du låg i magen

Du kurar ihop dig och andas ut

Vi har våra stunder av stillhet ibland

Lilla Glada TygBlöjeBebisen är som en motorväg.

Antingen så går det i 110km/h eller så står det still.

Lika stilla som i Tingstadstunneln vid rusningstrafik.

Det är full fart hela dagen.

Stilla endast när man sover.

Förutom ibland.

När de där små tillfällena dyker upp.

De där som man kommer att minnas för evigt; den plötsliga och långa ögonkontakten, två uppsträckta barnaarmar som säger ”plocka upp mig i din famn” och kelet när man står stilla nära varandra och bara gungar lite lätt.

Det var då jag kom på tanken att slå på samma skiva som vi lyssnade på och sjöng till varje dag de sista två månaderna av graviditeten.

Vilken reaktion!

Nu dansar vi varje dag.

Ett par låtar varje gång.

Vi sjunger med och nynnar.

Båda lika nöjda.

Det var en sorg att sluta amma.

Men nu har vi hittat en ny umgängesform.

Vi har vårt nya sätt att vara.

En ny glädje.

Alla känslor kan vara bra känslor om du väljer att använda dem så.

Vem behöver gym och dyra träningskort när man kan ha bebis och trädgård?

När man kan ta ut frustrationer på en eländig slydunge eller klippa ner en nyponbuske som förvildat sig till oigenkännelighet.

Eller när man kan fira en dags livsglädje med att sopa undan allt vintergrus på vägen för att sedan springa fort fort i gröna gummistövlar upp för berget.

Två knäppa katter till sällskap och huvudet fullt med fantasier.

Fantastiska framtidsfantasier.

Jag funderar på att starta företag.

Eller i alla fall hobbyverksamhet.

För att skynda på hus-sparandet kanske.

Och för att det vore ett perfekt utlopp för den kreativa ådran.

Tiden får utvisa vad som händer.

Funkar det inte får jag väl barista mig igenom sommaren.

Jag åker rulltrappa utan en liten trött bebis på magen och det luktar utspilld redbull.

Jag springer över en järnvägsbro för att hinna med ett pendeltåg.

Utan en liten bebis på magen.

För bebisen ligger hemma och sover i all sin nöjdhet.

Jag måste lukta lite när jag kommit hem.

Försiktigt och tyst, så jag inte väcker.

Klockan är ganska sent.

Lukten av utspilld redbull kvar i näsborrarna och en färdigskriven hemtenta i ryggsäcken.

Och jag funderar på om det dåliga föräldrasamvetet är något universellt.

Jag behöver komma hemifrån ibland för att må bra, men jag längtar alltid hem när jag är borta.

Jag behöver vara bebisfri ibland, men genast så börjar det gnaga.

Och föräldrarollen gör mig till en mesig, livrädd och förvirrad person.

Som använder sjuttioelva reflexer, tittar sig noga för på gatan och aktar sig för akrylamid i maten.

Och dvärgbandmasken… ska jag strunta i att plocka bären i trädgården i år?

Frysta bär som är så gott att hälla direkt på fil eller morgongröt.

Det känns så slösigt att bara låta de falla till marken.

Koka sylt på allt?

Men vem käkar sådana mängder sylt? Hur många olika användningsområden kan man komma på mer än pannkakor och scones?

Jag fortsätter känna redbull-doften.

Hur den luktar, utspillt över en rostfri rulltrappa.

Och jag borde köpa mig en cykelhjälm.

Vad är IQ och vad är motivation?

Fyra rena studieår till examen.

Om allt flyter på är LTBB fem år då.

Det vill säga, om vi inte väljer att inkludera syskon i familjen.

Då vet vi inte riktigt hur vi ska göra.

Det är väl också en sådan sak som löser sig så småningom…

Likaså bygglov.

Skiter det sig får man väl bli hyresvärd istället.

Jag har skrivit ner alla tentamensdatumena nu.

Hej och hå.

Jag säger som MB: det vore gött att vara bebis igen, bara bli servad med grädde och äpplemos dagen lång.