villabarn

Tuggar tuggummi och min hjärnas kugghjul börjar snurra.

Så är det alltid.

Det är som en on-knapp varje gång jag plockar fram ett V6.

Jag läser, drömmer och skriver.

Jag vet inte hur många mentala sms jag har skickat idag.

Många.

Telepati, tack.

Det regnar och jag har trasiga tights på mig.

Trasig munkjacka också förresten.

Halva garderoben består av plagg med små (eller stora) hål här och där.

Jag väljer att se det som ett tecken på hur älskade de har varit.

Hur jag använt de väl.

Mina trotjänare är nästan allihop mellan fem och tio år gamla.

Jag blev själv lite chockad när jag satte mig och tänkte över inköpstillfällena.

Mina röda skinnskor börjar bli slitna på tårna.

Jag blev lite förargad när jag upptäckte det vid en skogspromenad.

De var ju dyra!

Sedan så slog det mig att det var ett av de sista paren skor som min mor köpte och betalade åt mig när jag fortfarande bodde hemma.

För elva år sedan.

Då är det okej om tårna börjar blekna och ruggas upp.

Under fyra år använda jag dem varje dag i skolan, därefter bara någon gång i veckan.

Jag har skött dem väl med skokräm och det har betalat sig.

Nu börjar jag dock fundera på att skänka iväg dem; efter graviditet då mina fötter blev en storlek större så är de inte längre lika fantastiskt bekväma som tidigare.

Men ska jag skänka dem måste jag först få lite pengar så jag kan köpa mig ett par nya.

Ett par precis likadana.

Bara en storlek större.

Nu ska jag smyga ut och gräva upp två rotskott.

Hoppas inte grannarna ser mig.

Inte för att det är någon annans blommor på någon annans tomt.

Det skulle inte vara rätt.

Nej, de växer mitt på vägen.

Så om jag inte tar dem kommer de ändå att dö, så egentligen räddar jag ju dem.

Men jag tror inte grannarna skulle se det likadant.

För dem är jag galningen som har blommig soptunna och föder barn hemma i vardagsrummet.

Jag behöver inte vara en planttjuv också.