villabarn

Har köpt rejälare tygblöjor med extra inlägg till våran lille kissnisse, nu SKA det hålla tätt på natten.

Igår blev jag förbaskad och tröttnade ordentligt på dessa engångsblöjor.

Jag fick stå i kö länge och väl med kinkig bebis för att betala drygt 230 spänn för två (!) blöjpaket.

Det är drygt två kronor per blöja!

(Visst finns det billigare, men då är det inte miljömärkta, ekologiska och biologiskt nedbrytbara blöjor.)

Sedan tidigare använder vi bara engångsblöjor på natten och när vi är borta.

Vi kommer fortfarande att använda engångsblöjor när vi är på resande fot längre än bara över dagen men jag vill inte, vill inte, vill INTE köpa flera paket blöjor varje månad. Det är inte roligt.

Tygblöjorna vi köper nu är dessutom en investering till framtida barn.

Vi kan använda samma där och när vi är färdiga med våra kan vi skänka de vidare.

Vikblöjorna vi använder nu är förresten från början min kusins, sedan vandrade de vidare till mig och mina syskon för att vidare användas av mina barn.

Tala om återvinning!

Vi köpte också dopklänning, hätta och tossor i vackert oblekt lin.

Om någon månad eller två blir det nog dop.

Jag måste bara påminna mig själv om hur man broderar så jag kan få dit LTBB's namn på fållen först.

Hmm... det blir väldigt mycket blöj- och bajsprat när man har barn...

Uppenbarligen.

Idag var en fulltäcknad dag; fika med K’s kusiner och S’s sysslingar, barnläkarbesök, återbesök på mvc, shoppingtur och sedan pratstund med mormor.

Lilla Trötta TygBlöjeBebisen var på ett förträffligt humör hela dagen (möjligen nu undantaget för att övertröttheten har slagit in samtidigt som LTTBB envist försöker hålla sig vaken, då blir det lite kinkigt).

När en vänligt leende läkare säger ”vilka fina reflexer” eller ”vad bra hen håller huvudet” så hör man som förälder istället orden ”ni har världens bästa barn, jag har aldrig sett någon finare – och jag träffar maaassor med bebisar eftersom jag är barnläkare”.

Mvc var lika trevligt, men ovärt, som alltid annars.

Återställd? Jeps-keps!

”Jösses, det ser ju ut som om du aldrig fött barn.”

Eeh tack? Tror jag.

På något sätt så vill jag ju ändå att det ska synas att jag fött barn.

Att min kropp är helt fantastisk som härbärgerat ett mjukt litet ömtåligt barn.

Att den har skapat och format LTTBB tills dess att perfektion uppnåddes.

Jaja, jag får väl tatuera in ”morsa” i pannan eller nåt då.

En valnöt ser ut som en hjärna

På shoppingturen inhandlade vi vantar till LTTBB; händerna sticker nämligen upp ur sjalen och bärjackan så de blir läskigt kalla även om LTTBB är varm som en kamin.

Dessutom beställde vi ring till bröllopet.

Det börjar kännas att det är på riktigt nu.

Och det känns riktigt bra i magen.

Sensommarkväll, varje cell är på spänn
vi ses kanske aldrig igen.
Det är sländornas dag.
Du blev du, jag blev jag.
Vem vet vad dom gör med oss sen.

Idag har jag beställt nytt telefonabonnemang och mitt nuvarande (”gamla”) sim-kort är således avstängt.

Ingen telefon att ringa eller skicka sms med på några dagar nu.

Tills det nya kortet kommer.

Till den nya telefonen.

För jag gav upp.

Den var för lockande.

Jag ville ha den.

Jag, som aldrig någonsin haft sönder en telefon, gav mig själv tillåtelsen att köpa en ny.

En lyxvariant som jag nu längtar efter att få starta upp.

Dessutom fick jag studenterbjudande på abonnemang plus surf så det blir billigare än ett 75-kronors kontantkort per månad.

Det ni!

Och nu, när jag är ”okontaktbar” så mindes jag plötsligt livet i Lysekil.

När jag fortfarande envisades med att ha ”hemtelefon” och armbandsur.

Eller så förlitade jag mig på att vännerna hade klocka eller att kyrkotornet fanns inom synhåll.

Och prata i telefon fick man göra på kvällarna när man var hemma.

Det var inte så dumt ändå.

Så även om jag längtar till att få leka med den nya nallen njuter jag av lugnet nu.

Med en sovande katt i knäet och LTBB ihopkrupen på K’s bröst.

Jag kanske ska införa en telefonfri dag i veckan?

Hello darkness, my old friend, 
I've come to talk with you again, 
Because a vision softly creeping, 
Left its seeds while I was sleeping, 
And the vision that was planted in my brain 
Still remains 
Within the sound of silence.

Skillnaden är större än vad man kan tro.

Skivade morotsslantar smakar inte likadant som rivna rötter.

Oavsett hur du sedan kryddar redningen.

Idag var LTBB (Lilla TygBlöjeBebisen) kinkigare än någonsin tidigare.

Vi testade allt; ny blöja, bröst, napp, sjal, inte sjal, ligga själv i sängen, kramas i sängen, sitta i babysittern, sitta i knäet, hänga på armen.

Ingen funkade.

Bara LTBB som var övertrött ut i varje nervände.

Tur att man inte är hysteriskt lagd.

Så skulle vi då åka bil och plocka upp K.

Någon orolig för hur det skulle gå att koncentrera sig på trafiken med ett gallskrik i örat.

Efter placering i bilbarnstolen så vreds ljudvolymen upp ytterligare.

Jösses.

Efter sista försöken att lugna, krama och pussa vreds så tändningslåset om.

Gissa vad blåst jag kände mig när LTBB sov redan innan vi hunnit backa ut mellan grindstolparna.

Sedan sovs det gott hela vägen i bilen.

Vi hämtade K och fortsatte våran färd till den stora tyska teknikjätten.

LTBB fortsatta att sova sig igenom nerstoppning i sjalen, mobiltelefonköp, prat med försäljare, promenad tillbaka, nerstoppning i bilstolen igen och färden hem.

Så mycket för att försöka leva miljövänligt när barnet tydligen kräver motorskak för att somna.

Väl hemma så var den lilla utsövd och glad.

Och hungrig.

Så för första gången denna dagen åts det ordentligt.

Vilket nog var likbördigt skönt för oss båda.

En fredagskväll med löning innebär för många pizza, chipsskål och grogg.

Själva värmer vi en fryst pirog, tar fram fruktfatet och blandar en helgdrink på jordgubbssaft och sprite.

Kanske en citronskiva och några isbitar också om man orkar.

Men det gör vi inte.

Tiden för återhämtning är kort mellan matning och blöjbyten.

Det gäller att utnyttja tiden maximalt, här finns inte tid för knussel.

Ska vi hångla?

Det finns en kortdokumentär som jag kan se hur många gånger som helst.

Den är så fin, kärleksfull, glädjande och sorglig att jag inte tröttnar.

Den är hoppfull och livsbejakande.

Och ändå är döden så nära.

Den heter Kärlek utan slut och handlar om Torgny och Ebba.

De hittar tillbaka till varandra som 80-åringar.

Efter 60 år på var sitt håll.

Efter giftermål och familjeliv med annan partner.

Och barn som flyttat hemifrån och själva blivit föräldrar.

Just nu ligger den dessutom på Svt Play för den som är nyfiken.

Under rubriken Kvinnan i mitt liv (en serie kortdokumentärer med kvinnan i fokus).

Kanske har jag även sett den långdokumentär?

Av någon anledning så känner jag igen mig.

Det är som jag och K.

Även om vi inte behövde några 60 år för att inse att vi inte ville leva utan varandra.

Vårt uppehåll var både det jobbigaste och samtidigt det bästa som hänt oss.

Det behövdes.

Men det var ändå så otroligt skönt när det var över.

På samma vis tänker jag på döden.

Jag är inte rädd för att dö.

Utan för att leva ensam.

Dö ensam.

Ligga själv i en grav.

Jag tänker lite såhär; det finns ju kistor till riktigt feta amerikaner – borde då inte två hyfsat normalviktiga svenskar få plats tillsammans i en av dessa?

Inte ens evigheten är tillräckligt lång tid tillsammans.

Vi får nöja oss med detta livet, nästa och nästnästa.

Och alla andra därefter.

Jag är nöjd här där jag är.

Lycklig.

Lilla S sover oroligt, ont i magen.

Jag har nästan skrivit färdigt texten som skall skickas in senast 23:59:59:99 inatt.

Och så har vi druckit varm mintchoklad med marshmallows till dansk kriminalserie.

Har hittat en vigselring jag gillar.

Och fortfarande inget studieintyg till csn.

Har ingen aning om jag är student eller föräldraledig i höst.

Det löser sig.

Om jag blir student så ska jag dock investera i en ny telefon till helgen.

Jag har gett upp.

Jag kommer använda den.

Det är dags att bli vuxen och skaffa abbonemang istället för kontantkort.

Ibland tycker folk synd om mig/oss för att jag/vi behöver gå ut utomhus för att kunna gå ner i källaren och sålunda få åtkomst till vår eminenta wc.

Som inte är en vattenklosett utan en mulltoa.

Men det är inte något att beklaga sig för eller tycka synd om.

Det är bara jobbigt ibland.

När det spöregnar blötsnö och du är trött och kall och väldigt, väldigt kissnödig.

Och snart också blöt.

Men oftast är det helt okej.

Och emellanåt är det helt underbart.

Det är underbart att få ett avbrott med frisk luft.

Att få stå själv några minuter och andas.

Att lyssna på fågelsång eller korpatjut.

Att iakta en vackert rosa kvällshimmel eller se älvorna dansa på ängen.

Man skall ta tillvara sådana tillfällen.

Njuta.

Kommer jag någonsin kunna köpa tomt och bygga ett nytt hus?

Ett hus utan skavanker?

Ett hus utan personlighet?

Eller behöver jag hitta ett kråkslott med naggad yta och sneda vinklar?

Med livsfarlig el, för liten varmvattenberedare och utedass.

Eller utan elektricitet och med en stor, murad vedspis.

Med en lada som man kan göra om till ateljé.

Och plats för lite boskap.

Med kalla trägolv och tunga sammetsgardiner.

Vart sa du att stället låg?

Det är ju precis så jag vill ha det!

Jag blir aldrig någon fashionista.

Jag bryr mig för lite om vad som är modernt och inne.

So what att platta ballerinaskor är hetare än någonsin?

Jag har redan förstört både knän och hälar för mycket för att inte köpa riktiga joggingskor.

Och iPhone.

Oj vad jag skrattade.

Behåll ni era pekmobiler för er själva.

Jag kommer aldrig någonsin skaffa en iPhone.

Och det gör jag kanske aldrig.

Men jag är fantastiskt sugen på en androidtelefon från HTC.

Doh!

Får jag lov att skylla på att jag spenderar halva dygnet med att amma?

Att det är svårt att surfa på datorn och skriva saker med bara en hand?

Och att det är jobbigt med en vardag då den nuvarande mobilen inte kan ta emot sms?

Spelar det någon roll hur jag motiverar det?

Nej.

Konsumtion som konsumtion.

Lika mycket minus på kontot.

Lika mycket plus på sopberget.

Oavsett hur jag försöker rättfärdiga just min vardagslyx.

Fast vi använder ju faktiskt tygblöjor.

I alla fall hemma.

Får jag lov då?

Jag kan nog vänta ut dig Samvetet, vänta du bara…

Hög på kardemummalattekoffein och kanelbullesocker.

Darrig i fingrar och bubblig i huvudet.

Bok efter bok har blivit läst.

Längtar efter kurslitteratur och skrivuppgifter.

Jag är hopplös på att göra ingenting.

Och ibland likaledes dålig på att göra "måste"saker.

Ett tag var jag rädd att mina drömmar var för mycket.

Att det inte skulle gå.

Att jag inte kunde klara det.

Men jag vet att jag kan.

Som en liten bromsvagn vet jag att det går.

För att det är det jag vill.

480 hp är ingen dröm man ska förakta.

Jag är ett decennium efter resten av världen.

Eller femtio.

Det beror på vad vi pratar om.

För jag är en sådan där hopplös idealist, optimist, utopist.

Romantiker.

Du vet en sådan där människa som aldrig riktigt växer upp.

Samtidigt som man är pensionär i hjärnan redan från början.

Som går med fjällräven och fotriktiga skor från Ecco.

Som drömmer mer än vad tid ges.

Som har känslorna utanpå.

Och samtidigt inte riktigt bryr sig.

Inte helt.

Eller jo.

Ibland.

För det svänger.

Om jag kommer dit igen har du en plats där jag kan vila?
Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån.
Ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån.

Förändringar behöver inte vara till det sämre.

Och ibland inte heller till förbättring.

Ibland är det bara okej att det är annorlunda.

Saker och ting utvecklas.

Idag är idag och imorgon är något nytt.

Igår är för alltid borta och likaså kommer morgondagen vara om några timmar.

Förändring alltså.

Som något positivt.

Eller bara accepterbart.

Att leva med barn är inte som förut.

Klart att det är en omställning.

Det är avbruten sömn och nya erfarenheter.

Det är tygblöjor i drivor och dubbelslag på hjärtat.

Det är lycka och förtvivlan, kärlek och förvirring.

Allt i en salig blandning.

Drömmar om framtiden blandas med tvivel.

Men oroa sig ska man passa sig för.

Det blir som det blir och det är nog helt okej.

Eller jättebra.

Som det där alla säger att kroppen ”förstörs” av barnafödande.

Att den aldrig blir som förr, att det sliter.

Och visst innebär det en förändring.

Men just här och nu så är det en fantastisk förändring.

Jag kan inte hitta en enda sak som är sämre med min kropp nu än innan.

Bara tvärtom.

Den är tusen gånger mer fantastisk idag.

Den har livnärt ett litet barn.

Fött ett litet barn.

Och nu försörjer den ett litet barn med föda.

Detta bara i tillägg till allt det andra fantastiska den kunde förut.

För det kan den fortfarande.

Det är alldeles fantastiskt supermegakanonbra.

Mina ord har kommit tillbaka.

Först som långsamma daggdroppar i ett spindelnät, glittrande.

Sedan som ett varmt hällregn en sommardag.

På kvällen ligger jag inklämd i mitten, tre personer i en 1.20-säng.

Eller fyra om vi räknar mjukdjursgrodan.

Tre makrillar i en konservburk.

Och jag har en hjärna som går på högvarv och ett hav av lava i magen.

Det bubblar, fräser och värmer mig inifrån.

Ibland måste jag gråta lite.

Av lycka.

Det fungerar som en säkerhetsventil, låter mig pysa ut lite kärlek när det riskerar att koka över.

Kärleken bara växer.

Växer och växer.

Men det måste få ta tid, ge mig möjlighet att expandera.

Reversibelt.

Därav tårarna.

Rör mig, rör mig.

Jag längtar efter att leva på riktigt.

Rör mig, rör mig.

Jag är precis så mänsklig som en människa kan bli.

Please touch me.

Igår var en sådan där härlig dag när det kändes som att vi var ett.

Lite som den där kvällen två veckor efter att vi hade blivit ett par, när jag stod vid en tågstation för att säga hejdå och jag insåg att det här är det - det här är människan jag vill spendera hela mitt liv med.

Och gärna både nästa och nästnästa livet därefter.

Oavsett vilka ovanor jag senare skulle stöta på.

(Fast sedan visade det ju sig att det är jag som besitter de störande egenskaperna... inte du.)

Det finns ingen som känner mig så väl som du gör.

Kanske inte ens jag själv.

Jag kanske skulle söka upp
Kontakter som jag tappat
Som jag varit med
Förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa
Om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre
Som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där
Som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog
Att bli förstådd
Ingen känner mig
Så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
Om du lämnade mig nu

Det finns ingenting som är viktigare än nu.

Och det finns ingenting jag hellre vill ha än detta.

Dig och våran, för tillfället, lilaklädda bebis som sover mitt på vår säng.

Sådan lyx att både ha kunnat äta frukost, dricka te och borsta tänderna innan klockan elva denna morgon.

Detaljer i vardagen har nu blivit guldkorn.

En liten, mjuk, sovande varelse i min famn.

Det finaste livet har att erbjuda.

En frukt av vår kärlek.

Plötsligt kan man oroa sig för precis allt.

Kan man moshpit:a som mamma?

Kan kan man ju.

Men vill man?

Vågar man?

Vågar jag?

Riskbedömningar kring varje krök.

Hur blev tillvaron så här värdefull?

Så viktig, skör och ömtålig.

Jag har redan hunnit oroa mig för dagen då det är dags för moped, första fyllan eller första utlanssemestern utan oss. Och andra fyllan. Och andra utlandssemestern. Och... Och... Och?

Allt.

Precis allt.

Och ingenting.

Och...