villabarn

Ibland tycker folk synd om mig/oss för att jag/vi behöver gå ut utomhus för att kunna gå ner i källaren och sålunda få åtkomst till vår eminenta wc.

Som inte är en vattenklosett utan en mulltoa.

Men det är inte något att beklaga sig för eller tycka synd om.

Det är bara jobbigt ibland.

När det spöregnar blötsnö och du är trött och kall och väldigt, väldigt kissnödig.

Och snart också blöt.

Men oftast är det helt okej.

Och emellanåt är det helt underbart.

Det är underbart att få ett avbrott med frisk luft.

Att få stå själv några minuter och andas.

Att lyssna på fågelsång eller korpatjut.

Att iakta en vackert rosa kvällshimmel eller se älvorna dansa på ängen.

Man skall ta tillvara sådana tillfällen.

Njuta.

Kommer jag någonsin kunna köpa tomt och bygga ett nytt hus?

Ett hus utan skavanker?

Ett hus utan personlighet?

Eller behöver jag hitta ett kråkslott med naggad yta och sneda vinklar?

Med livsfarlig el, för liten varmvattenberedare och utedass.

Eller utan elektricitet och med en stor, murad vedspis.

Med en lada som man kan göra om till ateljé.

Och plats för lite boskap.

Med kalla trägolv och tunga sammetsgardiner.

Vart sa du att stället låg?

Det är ju precis så jag vill ha det!