villabarn

Jag är ett decennium efter resten av världen.

Eller femtio.

Det beror på vad vi pratar om.

För jag är en sådan där hopplös idealist, optimist, utopist.

Romantiker.

Du vet en sådan där människa som aldrig riktigt växer upp.

Samtidigt som man är pensionär i hjärnan redan från början.

Som går med fjällräven och fotriktiga skor från Ecco.

Som drömmer mer än vad tid ges.

Som har känslorna utanpå.

Och samtidigt inte riktigt bryr sig.

Inte helt.

Eller jo.

Ibland.

För det svänger.

Om jag kommer dit igen har du en plats där jag kan vila?
Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån.
Ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån.