Vantar utan tumme
Idag var en fulltäcknad dag; fika med K’s kusiner och S’s sysslingar, barnläkarbesök, återbesök på mvc, shoppingtur och sedan pratstund med mormor.
Lilla Trötta TygBlöjeBebisen var på ett förträffligt humör hela dagen (möjligen nu undantaget för att övertröttheten har slagit in samtidigt som LTTBB envist försöker hålla sig vaken, då blir det lite kinkigt).
När en vänligt leende läkare säger ”vilka fina reflexer” eller ”vad bra hen håller huvudet” så hör man som förälder istället orden ”ni har världens bästa barn, jag har aldrig sett någon finare – och jag träffar maaassor med bebisar eftersom jag är barnläkare”.
Mvc var lika trevligt, men ovärt, som alltid annars.
Återställd? Jeps-keps!
”Jösses, det ser ju ut som om du aldrig fött barn.”
Eeh tack? Tror jag.
På något sätt så vill jag ju ändå att det ska synas att jag fött barn.
Att min kropp är helt fantastisk som härbärgerat ett mjukt litet ömtåligt barn.
Att den har skapat och format LTTBB tills dess att perfektion uppnåddes.
Jaja, jag får väl tatuera in ”morsa” i pannan eller nåt då.
En valnöt ser ut som en hjärna
På shoppingturen inhandlade vi vantar till LTTBB; händerna sticker nämligen upp ur sjalen och bärjackan så de blir läskigt kalla även om LTTBB är varm som en kamin.
Dessutom beställde vi ring till bröllopet.
Det börjar kännas att det är på riktigt nu.
Och det känns riktigt bra i magen.
Sensommarkväll, varje cell är på spänn
vi ses kanske aldrig igen.
Det är sländornas dag.
Du blev du, jag blev jag.
Vem vet vad dom gör med oss sen.
