Diskussionen på jobbet

Om att man vid uttråkning går och tittar i kylskåpet.
 
Och jag inser att jag inte gjort det på många år.
 
Friskhetstecken och lite ufo-känsla på samma gång.
 
Jag är tacksam för hur väl mitt huvud har behandlat mig, och är numera rädd om den kropp jag har. Den förtjänar det bästa.

Chances are....

...hang on right now.
 
Äckliga endiver till lunch och däckar i soffan efteråt, med huvudet i knät på vad jag gissar är den bästa människan i världen. Hes asfaltshosta lägger sig som ett askmoln runt halva huset.
 
Längtar efter att vara frisk och mag-fri. Kunna springa som vanligt. Kunna sova på mage.
Annars är allt bra.
 
Räknar ner de dryga tre månader som återstår.
 
Funderar kring hur alla kvinnor skulle uppleva barnafödande om man vuxit upp i en annan kontext.
Där kvinnor äger sina förlossningar.
 
Där man slipper bli utskälld för att vara en "egoist" när man väljer det medicinskt vettigaste alternativet.
 
Börjar skissa på en c-uppsats.
Har satt larm på telefonen för att komma ihåg att anmäla mig till kursen till hösten.
Fyra andra projekt på gång samtidigt.
Omnipotent är bara förnamnet.
 
Och jag bara längtar.

Januarimånad

Läser med en viss bestörning om januari som den fattiga månader på var och varannan nyhetssajt och tänker lite på mina mor- och farföräldrar. De som pratar om Kriget eller till och med Det första Kriget som en del av sin verklighet. Inte sjutton smällde de iväg två månadslöner på ett julfirande.
 
Visst gjorde vi av med mer pengar kring jul än annars, men aldrig att jag skulle vara okej med att "riskera" sin privatekonomi för det.
 
Jag tror inte att frosseri gör någon människa lyckligare... jag har det mesta jag behöver i och med min familj.
Inte allt nej. Men det mesta.
 
Känner mig lyckligt lottad.
Om än lite trångbodd.

Som ett personporträtt i Bostad

Sömncykler som inte riktigt verkar vilja ställa sig tillrätta.
En bebis som är mera vild än tam på kvällarna.
Ett barn som vill gå upp innan klockan slagit sex på morgonen.
Ett barn som kommer och gör pruttljud på dina kinder bara för att du ska återgälda gärningen under förtjusta skrik och kiknande skratt.
 
Jag surfar bäddsoffor och undrar om jag är riktigt klok.
Nojar över planändring och framtiden.
Fast är ganska nöjd ändå.
 
Fyra månader kvar med jobb.
Cirkalisa fem månader plus minus ett par veckor till bebis.
Det känns kort och är rätt bra det med.
Vi hinner ordna lite.
Hoppas mest att det går på rutin.
En dryg vecka kvar till ultraljud.
Som vi på sätt och vis inte vill göra.
 
- Ja, du orsakade ju lite diskussioner här sist du var gravid...
 
För att man inte rättar in sig i ledet.
Faller in i mallen.
Jobbigt.
Men också tacksam att jag tog mig själv på allvar.

Han målar Rysslands himmel röd

Det där med kontraster i vardagen kan nog aldrig nog understrykas hur viktigt det är.
Mjukt mot hårt.
Tystnad mot att ibland få sjunga så högt man bara klarar av.
 
Rädsla mot trygghet, gammalt mot nytt.
 
Och ibland, bara att överraska sig själv med att bryta gamla mönster och att låta en diskussion ta en helt annan vändning gentemot vad den brukar.
 
När hjärtat inte rymmer all kärlek och det bara stockar sig i halsen, ögonen tåras. När man är van vid att rita Fan på väggen och bara undrar när något ska gå fel. Och där och då inse att med allra största sannolikhet så kommer allt gå bra.
 
Världens klokaste lilla treåring satt vid köksbordet och förklarade lugnt för oss hur hen skulle lära bebisen att bygga lego så de kan leka tillsammans, och sedan ska alla sitta och prata tillsammans. Och äta fisk som man får hemma hos gammelmormor för den är bra.

Jag har så mycket dans i benen

Om ett varmt och svettig litet barn skriker sig fördärvad för att slippa undan bvc-sköterskans måttstock och trots trugande kommer vi inte längre - då får man öva.
 
Öva på tålamod. Öva på att förstå. Öva på att mäta på annat håll.
 
Vi lånar mormors kontor efter lång spårvagnsfärd och mäter om och om igen. Veckan därefter dansar vi in på bvc och mätningen tar inte ens fem sekunder att klara av.
 
Övning ger färdighet.
För både mor och barn.
 
Och vid väntan på vagnen hem hoppas det omkring.
 
- Har du loppor i fötterna?
- Nej mamma, men jag har så mycket dans i benen.
 
Jadu, jag kan nog flytta mig tio meter från spåret för att dansa tokdansen med en för tillfället väldigt nöjd liten kravallunge.

Att värdera sig själv

Hur värderar du dig själv?
 
Gentemot din egen person och gentemot andra. Den frågan blev jag akut medveten om idag. En klockren pungspark som sedan byttes ut mot ett jävlaranamma.
 
Jag är inget mähä.
Jag accepterar inte vad som helst.
 
Snopp eller snippa kan inte spela mindre roll.
Att någon glömmer att värdet är lika medför inte att jag tänker låta det passera obemärkt förbi.
 
Istället vill jag skrika och stampa i golvet så högt och mycket jag bara någonsin kan.

Små steg

Att lära sig gå från 320 till 80 km/h och hinna se vägrenen bredvid. Det tar lite tid. Myrsteg. Men vi kommer dit.
 
Nu är planen igång, ritningar snart klara. De flesta viktiga mejl skickade. Ett par samtal kvar att göra. Lite mejl kvar att ta tag i. Ett första tandläkarbesök att avhandla.
 
Liten plutt som blir stor. Som växer så det knakar och önskar sig en ny säng. Vi tittar på många fina men allt är bara "nej, vill ha uppe-säng". Dvs plutten ifråga har vant sig så pass vid våningssäng att hen inte vill byta. Under honom ska kompisen sova. Men hon bor ju med sin mamma och pappa? "Hon får bo med mig om hon vill." Jasså? Kanske har jag missat ett viktigt beslut någonstans.
 
Hönshuset har fått ny inredning och årskycklingarna växer så det knakar. Lyckas jag ringmärka dem ikväll kan jag kryssa av ännu en sak på listan.
 
Först dock, återstående 120 mejl för kvällen. Jippie.

Att känna sig tillfreds

Det där lilla känslan som dyker upp i magen när man sitter på en solvarm slip, med en ljummen kaffekopp i handen och småhönorna framför fötterna.
 
När den långsammast utvecklade lillhönan kommer fram för att picka på dina målade tånaglar.
 
När stora tupparna jagar varandra.
 
När man försiktigt smeker nästippen mot en dunig kyckling.
 
Eller egenligen i stort sett vilken annan stund i livet som man tar sig tid att bara vara. Sitta ner och känna att man har ro i kroppen. När man har ett sammanhang och världen runt om snurrar lite långsammare.
 
När man har ett barn som ropar att man ska komma nära, kom och gosa med mig. Och man struntar i tanken på att ta ett tidigare tåg till jobbet och istället lägger sig platt ner på ett småkallt plankgolv med damm i springorna.
 
När man häller nykokt sylt i burkar att stoppa i frysen så man kan njuta av dem under vintern.
 
När man har en make som kan prata i timtals bara för att han vet om hur mycket man tycker om att lyssna på hans röst.
 
Visst har jag bekymmer. Visst tänker jag för mycket. Visst borde jag städa lite oftare. Visst drömmer jag mardrömmar om bygglovsansökan som aldrig i helvete kommer gå igenom. Men det ordar sig nog, trots allt till slut. Vad ska jag annars tänka? Det går inte. På något vis löser sig alltid livet.
 
Mvh "Nöjd Timon"

25 år och trött

 

Det om något borde väl vara en omöjlighet? 25 år gammal och uppgiven? Trött på att försvara sina livsval? Sin moral, tro och världsbild? Världen skulle må bra av lite mer "sköt dig själv och skit i andra". Att acceptera andras livsval även om man själv inte vill leva likadant.

 

Genus

Det här med att jag insisterar på könsneutrala kläder och leksaker (och utan att skämmas skänker bort sådant vi får men som vi tycker är opassande).

Att inte vilja stoppa mitt barn i ett begränsande fack utan att önska mitt barn känslan av att hela världen ligger framför hens fötter och att allt är möjligt. Är det inte vad alla föräldrar önskar?

 

Vilken mat man äter

Ja visst, jag föredrar alla gånger vegansk mat. Min last är ost, det är lite jobbigt att leva utan. Äggen har vi nu löst genom att ha egna höns i trädgården - det känns bra och lite lyxigt. Varför spelar det roll för andra att vi väljer att inte ge vårat barn döda djurdelar att gnaga på?

 

Föda barn hemma

Jag kommer aldrig föda barn på sjukhus. Oavsett vad. Detta måste vara det allra mest provocerande livsval jag "gjort" i hela mitt liv, sett utifrån vilka reaktioner jag får när någon får veta. Oftast är jag bara tyst. Låter ämnet glida förbi, bara nickar lite försiktigt och gissningsvis får min reaktion de allra flesta att tro att vår förlossning var en skräckhistoria som jag helst inte pratar om. Fastän det snarast var tvärt om. Jag kände mig sedd, respekterad och älskad. Det var lugnt och fint. Jobbigt som fan, javisst, men lätt ett av de finaste stunderna i hela mitt liv. Min kropp visste vad den gjorde. Jag var stark och vi jobbade tillsammans; vårt barn, jag och min älskade.

 

Jag vet inte hur man ska argumentera. Medicinskt är det ingen tvistefråga: om du är frisk och har haft en okomplicerad graviditet är det lika säkert, eller säkrare, att föda hemma än på sjukhus - och riskerna för komplikationer eller skador är betydligt lägre.

 

Mor och barn mår oftast bättre efteråt, har mindre problem med amning och psykiskt välbefinnande.

 

Ändå - dessa påhopp. Att jag inte skulle älska mitt barn. Att jag är egoistisk som spelar rysk roulette med mitt barns liv. Att min partner borde förbjuda mig (!) att agera så idiotiskt. Att jag borde skärpa mig och se vad som faktiskt är viktigt; själva upplevelsen spelar ingen roll så länge barnet är friskt.

 

Och detta är något jag sätter mig emot å det starkaste. Självklart är det viktigt att barnet mår bra. Men att upplevelsen inte spelar roll? Snälla nån, har denna människa läst något som helst om anknytning, posttraumatisk stress eller övergrepp?

 

Vad som händer vid en förlossning kan färga hela ens person. Det kan vara läkande, befriande eller tvärt om, traumatiskt och fruktansvärt.

 

Jag valde det som var rätt för mig. Jag vet att jag har svårt för nya människor. Jag vet att jag behöver tid för att slappna av. Jag vet att jag behöver känna att alla står på samma sida redan innan, att vi inte behöver prata när det är dags. Jag vill ha tystnad och människor jag älskar, som jag bryr mig om. Och jag tog min önskan på allvar och gav mig själv den. Och jag är glad och tacksam för att jag gjorde det. Det var rätt för mig.

 

Alla måste leva det liv som är rätt för dem. Så länge det inte skadar någon annan tänker jag inte lägga mig i.

 

Snälla låt mig leva mitt liv. Så som jag mår bra av att leva. Fråga gärna, men ifrågasätt inte. Var öppen, lyssna - jag berättar gärna. Men jag orkar inte försvara mig längre. Varför ska jag behöva försvara mig?

 

Projektet

Ett sista försök skulle man också kunna kalla det. Ett projekt under detta året som ska handla om vilka mänskliga rättigheter man faktiskt har som gravid och födande kvinna i Sverige. Efter det är nog mitt egagemangskonto tömt. Åtminstone så som jag känner just nu. Jag gör det här och jag tänker göra det bra, men sedan får någon annan ta över. Jag orkar inte stå på barrikaderna och skrika när jag mest av allt vill läsa barnböcker framför brasan med mitt barn invirad i en badrock med grodor på.

 

Men jag vet att det inte funkar så. Om inte vi gör jobbet så kommer ingen annan göra det. Så för alla andra kvinnors skull som någon gång i framtiden planerar att föda barn måste vi fortsätta. Bilden av förlossningar som något värt att vara rädd om, att respektera, måste få ett större spelrum.

 

Men det är just detta - att föda barn är känslomässigt engagerande och därmed argumenterar folk därefter. "Jag skulle ha dött om jag födde barn hemma!"

 

Ja, kanske. Eller så skulle du ha sluppit värkförstärkande dropp som gav dig så långa värkar att du var tvungen att ta en epiduralbedövning som i sin tur gjorde att bäckenbotten fick en annan tonus som i sin tur resulterade i att barnet inte roterar på optimalt vis vilket i sin tur ledde till ett förlängt krystningförlopp med sämre hjärtljud hos barnet som ledde till en sugklocka, intensivvård för barnet och en jättebristning och stor blodförlust till kvinnan. Who knows. En hemförlossning kanske skulle ha varit optimalt för dig?

 

Jag vill inte pracka på någon som inte vill föda hemma att göra det. Men att jag ska få världens omgång smisk på fingrarna för att jag väljer det åt mig själv känns bissart. Det är min mänskliga rättighet att föda barn under de omständigheter som passar mig!

 

Och på riktigt, vem vill egentligen föda barn på sjukhus med de varningar som barnmorskorna själva går ut med? Jag hoppas ingen i Stockholm eller Göteborg missat diskussionen kring de slutkörda barnmorskorna som varnar för att de inte längre kan ge säker vård pga överbelastning.

 

Slutflummat. Låt mig leva mitt liv i fred. Tack.


Och det där om att baka surdegsbröd på golvet mitt i natten

Varför har jag bara ro till att skriva när jag är själv? Med mjölfläckar på byxorna och blodsockernivåer värdiga en typ två prediabetiker.

Ångra dig aldrig

Några perioder av mitt liv borde jag ha legat lite mer. Andra lite mer. Ibland borde jag ha ätit lite mer, andra lite mindre. Ibland borde jag träna mer, ibland mindre.

 

Att säga att ”lagom” är den tråkiga mellanvägen är ett hån mot mitt inre. Allt jag eftersträvar är ”lagom”. Att hitta balans. Att hitta något som är hållbart för resten av livet.

 

Just nu har jag bara ett par saker som är rätt i mitt liv; min man, mitt barn, mina vänner. En känsla av att allt utom vardagen är oviktig. Att jag lever här och nu. Att jag är tacksam för att jag är en notorisk sanningssägare som inte alltid förstår alla sociala koder och som tycker att det är alldeles jättejobbigt att lära känna nya människor.

 

Vetskapen av att jag är ganska knäpp. Har många tvångstankar, hangups och tokiga vanor. Att jag är jobbig att leva med. Men ganska bra ändå.

 

 

En enda liten sak kan jag ibland tänka. Jag önskar att jag bott ett år i en gammal sunkig lägenhet i Gårda. Innan jag flyttade till stugan. Det är det enda jag hade velat göra som tillägg till mitt liv. Allt annat vill jag behålla som det är. Det är ändå ett fint och lärorikt liv.


Rovfågelsattack

Attack igår, idag sitter hönsen skrämda inne i huset. En skadad, ingen död.
Hoppas de repar sig fort. Och att vingen läker.
 
 

En utmaning

Vi har fattat ett beslut; att aldrig köpa några nya möbler mer. I hela vårt liv.

Kommer det att fungera? Jag tror faktiskt det.

 

Däremot kommer vi bli tvungna att hitta en ny madrass om några år; den vi har går inte att ta ut ur huset så till nya huset kommer vi behöva en till.

Och lakanen som slits ut, går hål i måste vi kanske också få ersätta. Men annars. Inget nytt.

 

Pluppens kläder köper vi redan mycket begagnat. Möjligen undantaget reafynd som vi ser som investeringar till kommande syskon.

 

Det är en spännande grej – hur billigt kan man leva? Hur lite kan man jobba och ändå klara sig på? Hur mycket tid kan man få med sina barn?

 

En kompis frågade hur det kom sig att vi hade råd att planera för att jag skulle plugga så länge. Det fick mig att tänka till. Jag har i stort sett inte köpt några nya kläder sedan högstadiet. Högstadiet! I gymnasiet fick jag lite kläder i present men sedan dess har jag, en vinterjacka undantaget,  bara köpt kläder för de presentkort jag fått på jul och födelsedagar. Jag antar att det är sådant som bidrar till att vår budget fungerar.

 

Jag värderar familj och tid högre än pengar nu. Det gjorde jag inte förut. Skönt att bli gammal och förnuftig. Att göra roliga grejor och må bra, det är sådant som räknas.


En halv doula

Igår var första gången på mycket länge som jag inte var sugen på att träna. Vanligtvis går jag och räknar ner till nästa tillfälle men igår bara nej, jag VILL inte. Så jag lät bli att gå. Istället gjorde jag skolarbete och sorterade bilder. Det är lite roligt med foton där man tänker "wow vad snyggt!" innan man kommer på att det är man själv som har tagit dem.

 

Och livet känns så bra. Börjar få struktur på skolan och bra koll på resten. Kunde jag bara nu sluta vara så disträ så vore det perfekt. Blev påmind igår om två medlemsavgifter jag glömt betala och att det kanske börjar bli dags att lägga ut en doula-annons på ODIS. Har bara sista utbildningshelgen kvar, har läst större delen av litteraturen och vill börja pröva vingarna. Alla dessa vackra gravida magar och alla dessa puckade politiker (och överläkare för den delen också) som inte verkar förstå magin i att föda barn, kraften som finns inom alla kvinnor men som ibland behöver lite hjälp på traven för att locka fram den. Om doula vore ett läkemedel hade det ansetts oetiskt att inte administrera det. Nu är inte doula ett läkemedel och oftast tas ämnet inte ens upp för diskussion under föräldrautbildningen.

 

Doulaeffekten

Effekten av en stödjande doula har mätts i flera internationella vetenskapliga studier och visar på mycket goda resultat.

 

Med en doula minskar:
Antalet kejsarsnitt med 50%
Förlossningens längd med 25%
Behovet av medicinsk smärtlindring med 30%
Önskemål om ryggbedövning med 60%

 

Av studierna framgår också att föräldrar som haft stöd av doula är mer delaktiga i förlossningen och känner sig mer tillfreds med sin upplevelse.

 

"The Doula Book", M H Klaus, J H Kennell & P H Klaus, 2003


RSS 2.0