villabarn

Det där lilla känslan som dyker upp i magen när man sitter på en solvarm slip, med en ljummen kaffekopp i handen och småhönorna framför fötterna.

 

När den långsammast utvecklade lillhönan kommer fram för att picka på dina målade tånaglar.

 

När stora tupparna jagar varandra.

 

När man försiktigt smeker nästippen mot en dunig kyckling.

 

Eller egenligen i stort sett vilken annan stund i livet som man tar sig tid att bara vara. Sitta ner och känna att man har ro i kroppen. När man har ett sammanhang och världen runt om snurrar lite långsammare.

 

När man har ett barn som ropar att man ska komma nära, kom och gosa med mig. Och man struntar i tanken på att ta ett tidigare tåg till jobbet och istället lägger sig platt ner på ett småkallt plankgolv med damm i springorna.

 

När man häller nykokt sylt i burkar att stoppa i frysen så man kan njuta av dem under vintern.

 

När man har en make som kan prata i timtals bara för att han vet om hur mycket man tycker om att lyssna på hans röst.

 

Visst har jag bekymmer. Visst tänker jag för mycket. Visst borde jag städa lite oftare. Visst drömmer jag mardrömmar om bygglovsansökan som aldrig i helvete kommer gå igenom. Men det ordar sig nog, trots allt till slut. Vad ska jag annars tänka? Det går inte. På något vis löser sig alltid livet.

 

Mvh "Nöjd Timon"