villabarn

Det om något borde väl vara en omöjlighet? 25 år gammal och uppgiven? Trött på att försvara sina livsval? Sin moral, tro och världsbild? Världen skulle må bra av lite mer "sköt dig själv och skit i andra". Att acceptera andras livsval även om man själv inte vill leva likadant.

Genus

Det här med att jag insisterar på könsneutrala kläder och leksaker (och utan att skämmas skänker bort sådant vi får men som vi tycker är opassande).

Att inte vilja stoppa mitt barn i ett begränsande fack utan att önska mitt barn känslan av att hela världen ligger framför hens fötter och att allt är möjligt. Är det inte vad alla föräldrar önskar?

Vilken mat man äter

Ja visst, jag föredrar alla gånger vegansk mat. Min last är ost, det är lite jobbigt att leva utan. Äggen har vi nu löst genom att ha egna höns i trädgården - det känns bra och lite lyxigt. Varför spelar det roll för andra att vi väljer att inte ge vårat barn döda djurdelar att gnaga på?

Föda barn hemma

Jag kommer aldrig föda barn på sjukhus. Oavsett vad. Detta måste vara det allra mest provocerande livsval jag "gjort" i hela mitt liv, sett utifrån vilka reaktioner jag får när någon får veta. Oftast är jag bara tyst. Låter ämnet glida förbi, bara nickar lite försiktigt och gissningsvis får min reaktion de allra flesta att tro att vår förlossning var en skräckhistoria som jag helst inte pratar om. Fastän det snarast var tvärt om. Jag kände mig sedd, respekterad och älskad. Det var lugnt och fint. Jobbigt som fan, javisst, men lätt ett av de finaste stunderna i hela mitt liv. Min kropp visste vad den gjorde. Jag var stark och vi jobbade tillsammans; vårt barn, jag och min älskade.

Jag vet inte hur man ska argumentera. Medicinskt är det ingen tvistefråga: om du är frisk och har haft en okomplicerad graviditet är det lika säkert, eller säkrare, att föda hemma än på sjukhus - och riskerna för komplikationer eller skador är betydligt lägre.

Mor och barn mår oftast bättre efteråt, har mindre problem med amning och psykiskt välbefinnande.

Ändå - dessa påhopp. Att jag inte skulle älska mitt barn. Att jag är egoistisk som spelar rysk roulette med mitt barns liv. Att min partner borde förbjuda mig (!) att agera så idiotiskt. Att jag borde skärpa mig och se vad som faktiskt är viktigt; själva upplevelsen spelar ingen roll så länge barnet är friskt.

Och detta är något jag sätter mig emot å det starkaste. Självklart är det viktigt att barnet mår bra. Men att upplevelsen inte spelar roll? Snälla nån, har denna människa läst något som helst om anknytning, posttraumatisk stress eller övergrepp?

Vad som händer vid en förlossning kan färga hela ens person. Det kan vara läkande, befriande eller tvärt om, traumatiskt och fruktansvärt.

Jag valde det som var rätt för mig. Jag vet att jag har svårt för nya människor. Jag vet att jag behöver tid för att slappna av. Jag vet att jag behöver känna att alla står på samma sida redan innan, att vi inte behöver prata när det är dags. Jag vill ha tystnad och människor jag älskar, som jag bryr mig om. Och jag tog min önskan på allvar och gav mig själv den. Och jag är glad och tacksam för att jag gjorde det. Det var rätt för mig.

Alla måste leva det liv som är rätt för dem. Så länge det inte skadar någon annan tänker jag inte lägga mig i.

Snälla låt mig leva mitt liv. Så som jag mår bra av att leva. Fråga gärna, men ifrågasätt inte. Var öppen, lyssna - jag berättar gärna. Men jag orkar inte försvara mig längre. Varför ska jag behöva försvara mig?

Projektet

Ett sista försök skulle man också kunna kalla det. Ett projekt under detta året som ska handla om vilka mänskliga rättigheter man faktiskt har som gravid och födande kvinna i Sverige. Efter det är nog mitt egagemangskonto tömt. Åtminstone så som jag känner just nu. Jag gör det här och jag tänker göra det bra, men sedan får någon annan ta över. Jag orkar inte stå på barrikaderna och skrika när jag mest av allt vill läsa barnböcker framför brasan med mitt barn invirad i en badrock med grodor på.

Men jag vet att det inte funkar så. Om inte vi gör jobbet så kommer ingen annan göra det. Så för alla andra kvinnors skull som någon gång i framtiden planerar att föda barn måste vi fortsätta. Bilden av förlossningar som något värt att vara rädd om, att respektera, måste få ett större spelrum.

Men det är just detta - att föda barn är känslomässigt engagerande och därmed argumenterar folk därefter. "Jag skulle ha dött om jag födde barn hemma!"

Ja, kanske. Eller så skulle du ha sluppit värkförstärkande dropp som gav dig så långa värkar att du var tvungen att ta en epiduralbedövning som i sin tur gjorde att bäckenbotten fick en annan tonus som i sin tur resulterade i att barnet inte roterar på optimalt vis vilket i sin tur ledde till ett förlängt krystningförlopp med sämre hjärtljud hos barnet som ledde till en sugklocka, intensivvård för barnet och en jättebristning och stor blodförlust till kvinnan. Who knows. En hemförlossning kanske skulle ha varit optimalt för dig?

Jag vill inte pracka på någon som inte vill föda hemma att göra det. Men att jag ska få världens omgång smisk på fingrarna för att jag väljer det åt mig själv känns bissart. Det är min mänskliga rättighet att föda barn under de omständigheter som passar mig!

Och på riktigt, vem vill egentligen föda barn på sjukhus med de varningar som barnmorskorna själva går ut med? Jag hoppas ingen i Stockholm eller Göteborg missat diskussionen kring de slutkörda barnmorskorna som varnar för att de inte längre kan ge säker vård pga överbelastning.

Slutflummat. Låt mig leva mitt liv i fred. Tack.