villabarn

Att somna barn har plötsligt blivit min specialförmåga här hemma.

Förut fick jag aldrig göra det, bara K som dög.

Nu är det tvärt om.

Skrik och panik tills jag kommer.

K får inte hålla, bära, nudda.

Bara jag.

Då blir LGTBB lugn, gnuggar sig i ögonen och lägger sig självmant ner i sängen; varje kväll samma procedur.

Krypa runt med snutten, orma in i armhålan, sjunga magsången (alltså sången jag sjöng varje promenad när hen låg i magen och ingen var i närheten), hålla handen och somna.

Jag ligger kvar några minuter efteråt och njuter av fjunig nacke.

Hjärtklappning.

Inte av dålig hälsa utan av kärlek.

Så mycket kärlek.

K säger att jag är en tönt.

Det stämmer.

En lycklig kärlekstönt.

Hemma hos min förälders förälder. Med dennes första barnbarnsbarn. Plockat svarta bär med kletiga röda fingrar. Avlagt kvistar på vita vinbär. Kokat kräm och matat mat med fingrarna iförd ett förkläde som är inköpt under Kriget. Axelvolangerna bortsprättade men annars intakt. "Det var en annan kvalité på tygerna på den tiden." Barnet sover i en liten korv på min huvudkudde och snart snart ska jag sova bredvid. Först hemlängta lite och skicka sms till den bättre hälften. Två nätter borta känns som eoner av tid. Kommer jag känna igen mig sedan? Vill kratta och lägga pressenning. Livet känns kort och värdefullt. Det är tur att vi finns.

Jag sitter med brännässlad underarm och förundras över kärleken som skapade vår trädgård.

Den omtanke som gavs varje sten dess rätta plats.

Allt det där fenomenala som legat gömd bakom all sly, som vi nu får upptäcka.

Ganska likt vad vi hade velat göra men oändligt mycket finare.

 

Nu har vi massa bära framför oss, tänka och försöka hitta billiga växter.

Som fortfarande är fina och matchar vad vi vill ha.

 

Jag är nervös och vill inte sova.

Två nätter själv och jag har redan hemlängtan som en äggasjuk höna.

 

Det är mycket att tänka på att planera.

Växter här och torvblock där.

Så mycket att tänka på att alla ord försvinner ut i suset.

 

Snart har vi inga träd kvar att fälla.

Vad gör jag då när jag blir frustrerad?

Det är inte samma terapieffekt på att plocka äckliga mördarsniglar eller rensa förbaskade kirskålsrötter.

 

Eternal war against the kirskål.

Oh it’s on!