villabarn

Att somna barn har plötsligt blivit min specialförmåga här hemma.

Förut fick jag aldrig göra det, bara K som dög.

Nu är det tvärt om.

Skrik och panik tills jag kommer.

K får inte hålla, bära, nudda.

Bara jag.

Då blir LGTBB lugn, gnuggar sig i ögonen och lägger sig självmant ner i sängen; varje kväll samma procedur.

Krypa runt med snutten, orma in i armhålan, sjunga magsången (alltså sången jag sjöng varje promenad när hen låg i magen och ingen var i närheten), hålla handen och somna.

Jag ligger kvar några minuter efteråt och njuter av fjunig nacke.

Hjärtklappning.

Inte av dålig hälsa utan av kärlek.

Så mycket kärlek.

K säger att jag är en tönt.

Det stämmer.

En lycklig kärlekstönt.