villabarn

Sömncykler som inte riktigt verkar vilja ställa sig tillrätta.

En bebis som är mera vild än tam på kvällarna.

Ett barn som vill gå upp innan klockan slagit sex på morgonen.

Ett barn som kommer och gör pruttljud på dina kinder bara för att du ska återgälda gärningen under förtjusta skrik och kiknande skratt.

 

Jag surfar bäddsoffor och undrar om jag är riktigt klok.

Nojar över planändring och framtiden.

Fast är ganska nöjd ändå.

 

Fyra månader kvar med jobb.

Cirkalisa fem månader plus minus ett par veckor till bebis.

Det känns kort och är rätt bra det med.

Vi hinner ordna lite.

Hoppas mest att det går på rutin.

En dryg vecka kvar till ultraljud.

Som vi på sätt och vis inte vill göra.

 

- Ja, du orsakade ju lite diskussioner här sist du var gravid...

 

För att man inte rättar in sig i ledet.

Faller in i mallen.

Jobbigt.

Men också tacksam att jag tog mig själv på allvar.

Det där med kontraster i vardagen kan nog aldrig nog understrykas hur viktigt det är.

Mjukt mot hårt.

Tystnad mot att ibland få sjunga så högt man bara klarar av.

 

Rädsla mot trygghet, gammalt mot nytt.

 

Och ibland, bara att överraska sig själv med att bryta gamla mönster och att låta en diskussion ta en helt annan vändning gentemot vad den brukar.

 

När hjärtat inte rymmer all kärlek och det bara stockar sig i halsen, ögonen tåras. När man är van vid att rita Fan på väggen och bara undrar när något ska gå fel. Och där och då inse att med allra största sannolikhet så kommer allt gå bra.

 

Världens klokaste lilla treåring satt vid köksbordet och förklarade lugnt för oss hur hen skulle lära bebisen att bygga lego så de kan leka tillsammans, och sedan ska alla sitta och prata tillsammans. Och äta fisk som man får hemma hos gammelmormor för den är bra.

Om ett varmt och svettig litet barn skriker sig fördärvad för att slippa undan bvc-sköterskans måttstock och trots trugande kommer vi inte längre - då får man öva.

 

Öva på tålamod. Öva på att förstå. Öva på att mäta på annat håll.

 

Vi lånar mormors kontor efter lång spårvagnsfärd och mäter om och om igen. Veckan därefter dansar vi in på bvc och mätningen tar inte ens fem sekunder att klara av.

 

Övning ger färdighet.

För både mor och barn.

 

Och vid väntan på vagnen hem hoppas det omkring.

 

- Har du loppor i fötterna?

- Nej mamma, men jag har så mycket dans i benen.

 

Jadu, jag kan nog flytta mig tio meter från spåret för att dansa tokdansen med en för tillfället väldigt nöjd liten kravallunge.