Att värdera sig själv
Hur värderar du dig själv?
Gentemot din egen person och gentemot andra. Den frågan blev jag akut medveten om idag. En klockren pungspark som sedan byttes ut mot ett jävlaranamma.
Jag är inget mähä.
Jag accepterar inte vad som helst.
Snopp eller snippa kan inte spela mindre roll.
Att någon glömmer att värdet är lika medför inte att jag tänker låta det passera obemärkt förbi.
Istället vill jag skrika och stampa i golvet så högt och mycket jag bara någonsin kan.
Små steg
Att lära sig gå från 320 till 80 km/h och hinna se vägrenen bredvid. Det tar lite tid. Myrsteg. Men vi kommer dit.
Nu är planen igång, ritningar snart klara. De flesta viktiga mejl skickade. Ett par samtal kvar att göra. Lite mejl kvar att ta tag i. Ett första tandläkarbesök att avhandla.
Liten plutt som blir stor. Som växer så det knakar och önskar sig en ny säng. Vi tittar på många fina men allt är bara "nej, vill ha uppe-säng". Dvs plutten ifråga har vant sig så pass vid våningssäng att hen inte vill byta. Under honom ska kompisen sova. Men hon bor ju med sin mamma och pappa? "Hon får bo med mig om hon vill." Jasså? Kanske har jag missat ett viktigt beslut någonstans.
Hönshuset har fått ny inredning och årskycklingarna växer så det knakar. Lyckas jag ringmärka dem ikväll kan jag kryssa av ännu en sak på listan.
Först dock, återstående 120 mejl för kvällen. Jippie.
Att känna sig tillfreds
Det där lilla känslan som dyker upp i magen när man sitter på en solvarm slip, med en ljummen kaffekopp i handen och småhönorna framför fötterna.
När den långsammast utvecklade lillhönan kommer fram för att picka på dina målade tånaglar.
När stora tupparna jagar varandra.
När man försiktigt smeker nästippen mot en dunig kyckling.
Eller egenligen i stort sett vilken annan stund i livet som man tar sig tid att bara vara. Sitta ner och känna att man har ro i kroppen. När man har ett sammanhang och världen runt om snurrar lite långsammare.
När man har ett barn som ropar att man ska komma nära, kom och gosa med mig. Och man struntar i tanken på att ta ett tidigare tåg till jobbet och istället lägger sig platt ner på ett småkallt plankgolv med damm i springorna.
När man häller nykokt sylt i burkar att stoppa i frysen så man kan njuta av dem under vintern.
När man har en make som kan prata i timtals bara för att han vet om hur mycket man tycker om att lyssna på hans röst.
Visst har jag bekymmer. Visst tänker jag för mycket. Visst borde jag städa lite oftare. Visst drömmer jag mardrömmar om bygglovsansökan som aldrig i helvete kommer gå igenom. Men det ordar sig nog, trots allt till slut. Vad ska jag annars tänka? Det går inte. På något vis löser sig alltid livet.
Mvh "Nöjd Timon"
