villabarn

Vi har kommit på det nu; varför jag inte spelar datorspel.
Varför jag inte behöver en virtuell värld som tillflyktsort.

I mitt huvud samsas L4D, Backpacker och Pizzasyndikatet med Disney On Ice.
Jag är min egen Sim och jag lever redan 67 % av mitt liv i ett fantasiland som ligger någonstans mellan öronen, pannan och lillhjärnan.
Pendlingsavståndet dit är kort och snabbportalen funkar utan krångel varje dag.

Plötsligt kan jag titta på klockan och inse att jag dagdrömt bort nästan två timmar.
Bara sådär.

Livlig fantasi är bara förnamnet...

---

Med livet i din hand är det lätt att skena iväg.
När man egentligen 'borde' göra något vettigt av dagen idag.
Fånga den, innan den springer iväg.
Fast jag vill inte.
Det är jag som är Åskådaren.

Åskådaren med säsongskort på livets läktare.
Jag har en bra plats.
I mitten, ganska långt ner.

Som Åskådare slipper man oroa sig.
Och man slipper fundera över avklippta festivalband man längtar efter.
Varje dag.

Vem sa att man bara fick ha en personlighet?
Har man träffat en teletubbie blir inget sig likt igen.

Idag är idag; en dag då solen lyser och färgskrap kliar i ögat.