villabarn

Nynnar vidare på Bright Eyes låtar ifrån Digital Ash in a Digital Urn. För det är lite såhär jag känner denna morgonen; en fallskärm hade inte varit helt fel. Eller ett bungy-rep. Vad som helst som skulle dämpat fallet lite.

Jag går och tänker.
På dig,
Mig.
Honom.
Henne.

Jag är så full av motsägelser.
Jag har en bild över hur jag vill vara.
Och över hur min framtid borde vara.
Över hur du borde vara.

Fastän jag vet att du är perfekt som du är.
Precis som du är.
Jag vill aldrig ändra på dig som person.
Aldrig.
Förstår du det?

---

Om jag blir kär i dig så som du är.
Ja, då är det så jag vill behålla dig.
Även om du driver mig till vansinne och gör mig knäpp av irritation.

Hellre det än indignation.
Stagnation.
Att vara helt blasé.

En känsla av ingenting.

Men det är inte det du ger mig.
Du verkar vilja se in i mig.
Inbillar jag mig.

---

Jag beter mig som en skitstövel ibland.
Jag förstår att det jag gör kan såra.
Och ändå gör jag som jag gör.
Ibland för att jag helt enkelt glömmer.

Men ganska ofta... för att... det kändes... oviktigt?
Nej, det är inte rätt ordval.

---

Alla dessa människor man inte kan få.
Eller så får man dem. Och då vill man inte ha dem.
För vill man ha dem kan man ge sig sjutton på att de inte stannar.

Jakten är magisk.
Fast jag vill inte jaga dig.

Jag vill se dig i ögonen.
Se mig själv genom dig.
Känna att allt är bra.

Veta att vi väljer varandra.
Varje dag.
Varje dag innebär nya val.

Ingen bekräftelsehora.
Inget fult spel.
Ingen svartsjuka eller elaka kommentarer.

Bara du och jag.
Gemenskap.