villabarn

Vassa nålar
Som under mitt skinn sig ålar
Och på min kropp det målar

Mönster, från mina drömmar
Strömmar, ut genom det fönster
Vi kallar kreativitet

I en värld där likhet eftersträvas
Jag håller på att kvävas
När det tvingar oss att vävas
Samman till en grå massa
För jag tänker inte passa
In i dina trånga gränder
Som formas efter dina händer
Tar två steg
Innan jag mig skyndsamt vänder

För en släkt
Så perfekt
Likt skyddad vattentäkt
Klädd i svartaste olja
Snart utfiskad som torsk och kolja
Som ligger i vår butik
På is så stela, oräkneliga antal goda lik

Är det en smärre katastrof
När jag går längs mina egna stråk
Känner efter vad jag vill
Men letar inte egentligen efter bråk

Det är ditt ständiga flin
Uppbyggt på alkohol och sertralin
Som inte klarar av kritik
En professor utan didaktik
Som den nyfiknaste lilla kanin
Med nosen mot en förgiftad pralin

Varför kan du inte acceptera
Börja reflektera
Över mina val
Sluta intriger fabricera
Dina handlingar sig koncentrera
På det som händer i vår dal
Tänk om du kunde börja reparera
För att kompensera
Alla dessa tal
Du höll uti vår sal
Smyckad i björk och al
Men ändå kändes allt för kal

Och du bara mal och mal
Som en tupp som gal
Du försöker profilera
Konsumera
Realisera
Och expandera
Denna bal
Som viktigare än helig graal
Aldrig stanna upp och meditera
Utan istället bara referera
Till en värdighet så sval
Som vackert ljusblå ädel opal
Men trots allt, fortfarande läskigt hal

Aldrig kommer jag att ligga
Framför dig i gruset för å tigga
Om ett godkännande för det jag gör
Nej, med mina ögon pigga
Kan jag redan börja rigga

Min egen framtid
Och så tillika samtid
Syssla med det jag vill
Texter eller forskningspill
Jag ska leva bara för min egen skull
Tills den dag då stolen trillar omkull
Då vi alla långsamt blir till mull

© Mig