Vill inte veta

Ibland vill jag bara låta vardagen vara.

Hur lyckliga kan vi bli
vi som vet vad stjärnorna består av?
Hur magiska kan vi va
när vi vet vad hjärnorna består av?
Hur älskande kan vi bli
när vi vet vad, när vi vet hur?

Jag höll era hala händer.
Vi byggde ett land av korthus.
Lät era lärda läppar leda mig.
Förleda mig, lura mig.


Du kan inte säga att vi är meningslösa.
Du kan inte säga att jag är meningslös.
Jag finns.
Meningen gör det också.

Det är komiskt att jag vill spendera mitt liv med att bidra till vetenskapen.
Och en paradox att jag gillar kampsport när frontalloben är min käraste ägodel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0