Korintbreven

Säga vad man vill om religion, men jag vägrar tro att varken den eller människan är ond av naturen.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4--7, 13)

Att man misstolkar och har olika åsikt är självklart, men att respektera varandra tycker jag vore självklart. Jag är dock inte naivare än att jag inser att det är just där själva problemet ligger. Hej och hå. Gruppkram och världsfred, tack?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0