villabarn

Höll hennes små, skära händer.
Såg hennes blå, darrande ögon.
Hörde hennes tunna, skälvande röst.

Ändå förstod jag inte.
Kunde inte greppa.

Du?
Hur kunde du ha gjort det hon sa?

Fick ett slag över kinden.
Dina ögon såg ut att brinna av hat istället för kärlek.

Två rispor över skulderbladen, utförda med vassaste kniv i härdat stål.
Det droppar blod över min livssituation.

Och hela jag är delad.
Försöker springa upp för backen. Mot en ölträdgård i kakel.

---

Min mor ligger under tre stora Laminaria-blad.
Hon behöver inte andas.
Mina lungor spränger, orkar inte hålla mig fast vid den skrovliga stenen länge till.
En rocka cirklar framför mig.
Visst ska de vara snälla?

Snäll är alltid ett intetsägande begrepp.

Chansar panikartat och tar mig upp till ytan. Fumlar in snorkeln i munnen.
Jag brukar vara den som kan hålla andan längst.
Har alla andra gälar? De ser opåverkade ut av den långa undervattensvistelsen.

Rockan är större än vad jag anade.
Runt, runt simmar den.
Utan tillstymmelse till kontroll på sin dödliga svanstipp.

En spiral, långsamt närmare sig.
Känner sandpapperskrovlig broskfiskhud mot min.
Försöker skrika.
Havskrusbären framför mina ögon tonar bort.
Det svartnar.