villabarn

Du förstår det inte själv, när du med blåa ögon frågar 'Vill du hjälpa mig att välja krukväxter i helgen?' men du skrämmer mig värre än värsta sortens skräckfilm i ett mörklagt, föräldrafritt hus en regnig höstnatt.

Du bygger ihop oss.
Vill få oss att höra ihop.
Bli till en.

Inget fel med samhörighet. Tvärt om. Men det här - att blanda in mig i dina nya krukväxter till din nya lägenhet - ush jag får rysningar långt ner i tårna.

Jag som med stolthet har lyckats hålla två kaktusar vid liv i snart två år. Jag som i min förra lägenhet hade ihjäl allt levande på under två månader. Jag som barn tyckte att plastblommor var den perfekta lösningen på glömskhet.

Och så vill du att jag ska hjälpa dig välja blommor. Förstår du inte hur fel det blir?

När allt jag vill ha är kravlös vänskap, några kramar och en filmkväll då och då.