villabarn

fan i helvetes jävla skit fanskap
Hur fan tänker man??

Du kan inte göra såhär.
Det kan inte vara såhär.
Jag vill inte vara med.
Jag orkar inte vara med.

Jag vill inte.
Jag vill inte.
Jag orkar inte.
Jag fixar inte.
Det får inte vara såhär.

Jag skiter i det här.

Förbannade jävla snoppdjur som tror att det duger att be om ursäkt.

Hur kan man ljuga i flera år?

Sju år.

Sju hela år.

Jag skiter i pengar.
Hela min värld är förstörd.
Förstår du att sju år av mitt liv är en lögn?
Var något du sa någonsin sanning?

Jag bryr mig inte längre.
Jag vill inte.
Det spelar ingen roll.

Man kan inte göra så här.
Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen?

Du får inte ha gjort det här.

Snälla säg att det inte är så.
Det får inte vara så.

Säg att det inte är så.
Snälla.

---

Allt är bara lögn.
Ljug.

Jag orkar inte med alla lögner.
Jag vill inte leva i en värld där man inte kan lita på vad andra människor säger.

Jag vill inte.

Hur ska jag kunna lita på någon när min egen historia är så här?

Förstår du inte vad det gör med oss?

---

Det är bara kaos och panikkänslor som väller fram.

Det är som att sitta ensam i Lysekil när familjen och vännerna är i Göteborg och få beskedet att någon man älskar tagit livet av sig.
Det är som att stå på en brygga vid havet och försöka greppa att en vän har drunknat.

Det är så det känns att stå i sina föräldrars kök och få höra något sånt här. När bästa vännerna jobbar och har labb. Det är flera timmar kvar tills de svarar på telefonerna igen.

Jag andas för fort och sprickorna i revbenen går upp.

Det är fan fint väder ute och jag var glad. Jag hade varit på möte med min chef; allting hade löst sig med jobb och sommaren. Allting var precis som innan trasslet började, fast bättre.

Du kan inte göra såhär då!

---

Jag orkar faktiskt inte....

Jag kan inte tänka.