villabarn

Att en läkarstudent från Polen

Skulle vara svår att glömma

Fast man tvättar sig med tvålen

Så kan man aldrig tömma

Tömma bort alla de tankar

Som svävar i ditt sinne

Allt det som bara bankar

Och pockar på ditt minne

En kvinna du endast sett en gång

Förtrollande och fin

En nyuppstigen morgon värd sin egen sång

Varför blev hon aldrig min

Du färgas av det liv du lever

I verklighet och fantasi

Så formas alla öden

Liksom av magi

Jag älskar när K kommer hem.

När jag får en lång, lång kram som får mitt skelett att sluta existera.

Som förvandlar mig till ett ryggradslös liten broskfisk av geléartat välbefinnande.

Det är kärlek.

Enligt Nemi är definitionen på kärlek ”att inte slå ihjäl varandra med delarna som blev över efter att man försökt bygga ihop en Ikea-möbel”.

Då har man aldrig sett en blivande ingenjör bygga möbler.

Jag älskar Ikeas byggsatser, det är höjden av underhållning att få ynnesten att montera ihop något.

Därför behöver jag hitta en annan definition av denna affektionskänsla.

Att diskutera villkorslös kärlek versus villkorlig kärlek är ett helt kapitel för sig självt.

Också huruvida man skall förhålla sig till ofrivilla relationer – för om man tänker efter så är de enda människorna man väljer själv i sitt liv är vänner och eventuell partner/partners.

Resten, det vill säga klasskompisar, släktingar, syskon, barn, kollegor och så vidare är ju allihop människor som man på något vis får på köpet.

Därmed inte sagt att dessa människor inte kan vara riktiga fynd.

För någon natt sedan så drömde jag om vårt bröllop.

Eller nej, inte om själva bröllopet.

Utan om en vigselförrättare.

Inte vår.

En präst skällde ut oss för att vi hade mage att boka en borgerlig vigselförrättare.

Hur kunde vi understå oss att döpa vårt barn men inte gifta oss i en kyrka?

När vi försökte förklara att det berodde på att Gud inte har något med varken vårt äktenskap eller vår kärlek att göra blev människan högröd i ansiktet och ånga sprutade ut ur öronen.

-Gud har med allt att göra!

-Nej, nog för att hon vill ta åt sig äran för allt – men huruvida vi lovar varandra ditten eller datten är inte hennes ensak.

-Jo, för annars får ni inte gifta er.

-Fast om vi gör det av kärlek och juridiska orsaker?

-Nej, det gills inte.

Okej, enligt (mar-)drömprästen så kommer vårt giftermål inte att gillas.

Vore kul om staten skickade ut ett sådant papper i efterhand.

”O-intyg av hindersprövning; sorry vi gjorde ett fel när vi gav er tillåtelse att gifta er. Ni är visserligen inte släkt i varken upp- eller nerstigande led, men nej, vi känner inte att ni borde genomföra detta. Ni är unga och dumma, och dessutom så vill ni inte göra på rätt sätt.”

Nej, vi vill inte göra på ”rätt” sätt.

Vi vill göra det på vårt vis.

Ska man lova något skall det vara något man kan stå för och något man tror på.

Jag tar inte lätt på löften.

Inte K heller.

Vi är bokstavliga människor.

”Sitter man för länge på bassängkanten så får man problem med infektioner i blåseriet.

Alla tjejerna är lesbiska och alla killar är bögar, och generellt sätt har alla vattenpolospelare freudianska komplex.”

Huvudvärk av trötthet.

Jag hoppas verkligen att det är tänder på väg så vi får något att skylla skruttens beteende på.

Konstigt gnäll i sömnen på nätterna, hungrig men vill inte äta på dagen, trött men vill inte sova.

Undrar hur det blir när K ska ta över hemmatiden.

Jag längtar tillbaka och tentastress känns som en piece of cake jämfört med gnällig bebis, och samtidigt så vet jag ju att det inte krävs mycket mer än en 20-30 minuter utan LTBB för att jag ska börja längta igen. Hur blir det då när jag ska vara borta en hel dag?

Jag har festivalbyxorna på mig idag.

Myser omkring i dem och en stickad tröja.

Visslar ömsom Bob Marley, Emil Jensen, Rammstein och ömsom Volbeat.

Det gick fort för dem att gå från festivalfenomen till mainstream.

Iakttagen.

Granskad.

Det var något mer jag skulle säga…

Förlåt, jag glömde.

Jag saknar dig.

Nyduschad.

En varm kaffe i handen.

Och en kall pizzaslice i andra.

Det är frukost det.

K är i skolan.

När han kommer hem så ska vi göra en provdukning av bröllopsbordet.

Tror vi får knyckla ihop lite tidningar som blomsterarrangemang så att det blir lättare att föreställa sig.

Jag är pirrigt förväntansfull.

Sedan ska vi baka kardemummakaka med päron.

Vi lyckades glömma en korg med härliga, krispiga päron precis bredvid kaminen så nu är de släbbigt mosiga, duger endast till tillagning.

Stackars oss som får kaka då.

Släbbigt är för övrigt mitt senaste bidrag till det svenska språket och sålunda inte en stavningsmiss som blev kvar efter korrekturläsningen av inlägget.

Släbbigt är den ultimata kombinationen av läbbigt och slibbigt.

Idag är en dag som har känts som en vecka.

På ett bra sätt.

Vi har promenerat, åkt tåg, ammat bebis, fönstershoppat, åkt tåg, åkt buss, gått på mässa, ätit gratissnittar, druckit gratisvin, åkt buss, kollat på struntsaker, fikat massa kaffe och chokladmuffins (med båda mina favorit-K’n, helt av en slump), shoppat lite roligheter, spånat på bra idéer, åkt tåg, ätit supermycket middag, fått massage, blivit jättetrött, åkt mera tåg, promenerat hem och ammat bebis igen.

Det är vansinnigt vad effektiv man kan vara under fyra barnfria timmar.

K har dessutom fått ett genidrag gällande vår dukning.

Jag hakade på direkt.

Det var en idé som säkerligen kan funka, test sker i nästa vecka.

Dessutom har vi hittat fyra olika tårtmakare som skall kollas upp så fort vi får lite tid över.

Det kan bara bli bra det här.

…eller möjligtvis som ett juvelernas H&M för den stora svenssonmassan.”

Citat älsklingen. K har verkligen förstått det här med smycken och presenter.

Vi satt och tittade på min vigselring (snyggast i världen) och pratar om framtiden.

Och vi kommer fram till att efter att studielån och hus är avbetalt så ska vi satsa på varsin fet uppgradering av förlovningsringarna.

Inte för att vi inte tycker om dem, de gör vi.

Men för att det skulle kunna vara roligt att välja ring utan att tänka på priset. Att bara ta det man allra, allra helst vill ha.

Det är inte många som vet, men K är en riktigt design-fascist när det gäller smycken.

Framförallt om det är han som skall bära dem.

Så om en tjugo år ska vi shoppa ringar så det skvätter om det.

(Jag har hört att det är bra att ha gemensamma drömmar om framtiden.)

Och just gällande framtiden är våra åsikter slående lika.

Det är egentligen inget vi har behövt diskutera direkt.

1.       Bröllop.

2.       Nytt hus.

3.       Betala av huslån.

4.       Leva loppan.

Sedan att det är en del studietid kvar behöver ju inte hindra oss från att planera, right?

Idag skulle ha varit en mysig dag på stan med fika, planering, idéshopping och fint väder.

Istället blev det en visserligen mysig, men samtidigt jobbig, dag med febrig bebis, huvudvärk, noll utevistelse och sömnbrist hemma.

Fast vi borde vara glada.

Det är första förkylningen (borträknat några timmar feber vid varje vaccination).

Och den verkar redan vara på väg att bedarra.

Tack och lov.

Nätter utan sömn är inte okej.

Imorgon är det obligatorisk föreläsning.

Det har jag också varit pepp på hela veckan.

Nu vill jag mest överleva.

Längtar efter lördag.

Tårtjakt!

Det kräver sitt att vara förälder.

Främst tålamod.

Men även en förmåga att stålsätta sig och koppla bort andningen.

Andning? Det är en världslig sak.

När man har en liten plupp som är jättetrött och inte vill somna så är det bara att inse att man får gå upp och leka lite till innan man testar igen.

När det sedan visar sig att anledningen till icke-insomningen var att monsterbajsen nummer ett behövde komma ut så är det bara att bita i det sura äpplet och direkt bege sig mot skötbordet.

Att byta bebisbajsblöjor är inte så farligt.

Ganska mysigt till och med.

Men så fort barnet börjat äta riktig mat så förvandlas inte bara färgen utan även doft, konsistens och min egen magtrakts reaktion.

Jag är ingen äckelmagad person.

Jag har jobbat i hemtjänsten, labbat med äckliga saker från havet, lekt med läbbiga djur och komposterat i hela mitt liv.

Men denna lukt av ruttna russin i kombination med en storlek som hade gjort en vuxen man stolt får mig att vilja pausa bandet, gå ut och kräkas, och sedan efter en riktigt lång nypa luft kanske gå in igen.

Kanske.

Helst inte.

Men vad gör man?

Jodå, man byter blöjan.

Försöker leka lite med en trött-gnällig bebis samtidigt som man skyndar sig så mycket man kan.

Strumpor på? Nej de kan vi ta i sängen.

Snabbt in i sovrummet, bebisen skriker till när huvudet nuddar madrassen, strumpor på, napp in och tjugo sekunder senare så snusas det ljudligt.

Inga insomningsbesvär där inte.

Åh min klänning kom idag!

Ett bautapaket i postbilen.

En surgubbe som blev en gladgubbe av ett bebisskratt.

Och världens nöjdaste brud.

Det är ett helt konstverk!

Mellan gjutjärnskamin och tygblöjor så insåg jag att det faktiskt är på riktigt.

Om bara 70 dagar är det dags.

Huvaligen, ska jag bli nervös redan nu?

Kärlek är lite som strandlinjen vid ett hav; det går i vågor.

Just nu är det dock så mycket flod det kan bli.

Trevligt.

Idag var första gången sedan pluppen föddes som jag lyssnade på Morgonpasset i P3.

Det är vardagslyx.

Nästan i nivå med att bebisen somnar när man börjar bli kissnödig så att man sedan inte bara kan gå på toaletten i lugn och ro utan också ta sig tiden att läsa en eller två strippar Nemi samtidigt.

Barn ger perspektiv på tillvaron.

Minst sagt.