villabarn

Istället för att skriva en krönika över året som varit kommer här en sammanfattning av mitt liv i siffror för kommande år.

 

År 2012 är det…

…ett år sedan vi gifte oss.

…två år sedan vi blev föräldrar.

…tre år sedan vi gav upp, förlovade oss, skaffade katt nr 2 gemensamt och jag började läsa på Chalmers.

…fyra år sedan vi gjorde slut och jag skaffade katt nr 1.

…fem år sedan jag flyttade till stugan.

…sex år sedan jag blev kär, så där ordentligt kär att det inte gick bort oavsett hur mycket man ansträngde sig. Hur mycket än K hade flickvän och jag bara ville tänka på skolan så satt vi likväl där och pratade med varandra varje dag.

…sju år sedan jag ensam reste till USA för att arbeta som au-pair.

…åtta år sedan jag flyttade hemifrån.

 

Och någonstans där startar nuvarande tideräkningen. Där eller strax innan, under det första ”riktiga” kärleksförhållandet. Men det är fel att säga så; kärleken på dagis var också riktig. Kärleken på lågstadiet kostade också tårar och på mellanstadiet fantiserade jag och dåvarande om att vi skulle gifta oss i framtiden. Går man i fyran och har varit ihop i över ett år så känner man sig rätt stadgad. Undras hur en förlovning hade gått till då? Får jag chans på att gifta mig med dig?

 

 

Eller ”vad jag önskar att någon hade berättat för mig när jag var gravid”.

 

Detta började som ett litet mejl till en vän som just nu väntar sitt första barn. Men det urartade. Rejält. Eftersom graviditet och förlossningar är det mest fascinerande jag vet så blev det långt. Och jag vet att jag kommer behöver skriva det om och om igen på diverse forum, därför kommer här den kompletta versionen. Perfekt för både dig och mig att sedan saxa fritt ur vid allehanda diskussioner.

 

Och oavsett om det är du eller din partner som bär barnet hoppas jag att detta kan vara till nytta för dig/er, även om jag riktar texten mot den födande kvinnan. Texten förutsätter en frisk graviditet, om du lider av någon sjukdom så konsultera din barnmorska osv osv. This is just internet bullcrap and I’m not taking any responsibility, und so weiter. God läsning.

 

Lite basic saker först och det intressantaste kommer längre ner.

 

Graviditeten

 

Well, vad kan man säga? Njut, ät bra mat och rör dig så mycket som möjligt. Undvik socker (för barnets och din egen skull, mycket för stora barn antas bero på för stort sockerintag under graviditeten) men det är skillnad på att leva på vitt bröd och smaksatt yoghurt hela veckan och att äta god mat till vardags och sedan unna sig glass på lördagar.

 

Simma, cykla och gå så mycket som möjligt i vardagen. Att föda barn är jobbigt och underlättas av att man inte har tappat för mycket av sin grundkondition.

 

Men förutom sådant här extremt trivialt så gäller det bara att må bra. Ta hand om sig själv, sitt förhållande, sina vänner och annat som är viktigt för just dig.

 

Folsyra

Standardfrågan när du ringer till mvc, säger att du är gravid och vill boka inskrivningssamtal är om du tar tillskott med folsyra eller ej. Folsyra påverkar risken för läpp- och gomspalt samt ryggmärgsbråck. Om du har detta i familjen bör du vara extra noggrann när du börjar tänka på att kanske skaffa barn. Rekommendationen är att äta tillskott fram till graviditetsvecka 12, men i själva verket så ser forskningen lite annorlunda ut; absolut störst nytta gör ett tillskott månaderna innan du blir gravid. Visst, fram till vecka 12 har de fortfarande effekt men det viktigaste är innan. Börjar du tänka på barn kan det alltså vara en god idé att börja med tillskott redan då. En bra multivitamintablett innehåller som regel alltid folsyra, men som kvinna ska man vara extra noga med att välja en tablett som inte innehåller A-vitamin. Gamla apoteket har en sort som heter ”Apoteket Kvinna”, en vit rund burk med rödrosa lock som är bra. (Ja, kvinnor behöver också A-vitamin, men det är bättre med tillskott som inte innehåller färdigt A-vitamin utan istället förstadiet betakaroten, detta med tanke på framtida risk för benskörhet.)

 

Blodgrupp

Det finns fyra olika blodgrupper; A, B, AB och O. Förutom detta så finns det en rhesusfaktor som man antingen har eller saknar. Har man rhesusfaktorn betecknas man som rh-positiv, och saknas det så är man rh-negativ. Det vill säga; du kan tex vara A+ eller 0-.

 

Om du är positiv så kan du vara glad, men om du är negativ och väntar barn ihop med någon som är positiv blir detta mer aktuellt för dig.

 

Själv är jag rhesus-negativ. Och K är positiv. Hela K’s familj är positiv och chansen för att vi skulle kunna få ett negativt barn är alltså obefintlig. Det innebär att jag kan bli immuniserad av våra barns blod och att min kropp reagerar med att bilda antikroppar mot dem. Första barnet innebär sällan något problem, men vid förlossningen finns en liten risk för att barnets blod kan komma i kontakt med mammans. För att förhindra immunisering så kollar man idag blodgrupp på mamma och barn och vid de fall då barnet är positivt och mamman negativ får hon efter förlossningen en spruta med antikroppar. Denna spruta gör att mammans egna immunförsvar inte aktiveras och minskar således risken för en immunisering.

 

Vad det innebär att bli immuniserad tänker jag inte gå in på här (google is your friend), men det innebär definitivt att man inte kan föda hemma.

 

Om du saknar rhesusfaktorn, dvs du är negativ, så finns det tre saker du ska vara extra noggrann med:

• Barnets navelsträng måste absolut pulsera färdigt innan den får klampas och klippas (det minskar trycket i moderkakan vilket minskar risken för blodblandning när den lossnar).
• Kräv en spruta med antikroppar (rh-profylaxen heter Rhesonativ) redan i graviditetsvecka 27-29. De få immuniseringar som sker idag hade i de allra flesta fall kunnats förebyggas med en spruta vid denna tid, och det är en rutinåtgärd i många andra länder. Du kommer få betala den själv, men det är en väl investerad femhundring om du vill ha fler barn i framtiden.
• Se till att få sprutan så snart det bara går efter förlossningen. Ju tidigare desto bättre.

 

Med detta gjort så är riskerna ytterst, ytterst små att du skulle drabbas av en immunisering. (Vill du inte ha fler barn i framtiden spelar det dock ingen roll.)

 

Övrigt angående blod så se till att inte få järnbrist. Även om man på mvc kontrollerar hb kontinuerligt ger detta inte ett bra mått på total järnstatus. Även t-ferritin och s-ferritin bör mätas. Man kan ligga bra i hb och ändå ha järnbrist. Hb-brist är dessutom lurigt eftersom man har väldigt olika personliga gränser. Mitt normalvärde är tex 145, så när jag ligger på 125 har jag brist. Även om 125 ligger inom spannet för vad som anses normalt.

 

Men! En sak är mycket viktigt; under graviditeten skall hb sjunka någon och bör inte ligga för högt eftersom det då ökar risken för blodproppar i moderkakan. Men t och s-ferritin bör inte sjunka. Ligger du kring 130 i hb eller högre är det värt att ta upp med sin barnmorska.

 

 

Förberedelser inför förlossningen

 

För det första tål en sak att konstateras – i evolutionens namn är du den perfekta kvinnan till att föda ditt barn. Alla kvinnor i din släkt innan dig har framgångsrikt lyckats föda sina barn, annars hade du inte funnits. Du är perfektion. Kom ihåg det.

 

En annan spännande tanke är hur duktig kroppen är på att anpassa barnets storlek efter kvinnans kropp (så länge du inte har en sjukdom som påverkar hormonnivåer tex diabetes eller njursjukdomar eller äter väldigt mycket socker) så är det till och med så fascinerande så att om man tar en spermie från en jättestor man och ett ägg från en jättestor kvinna och placerar i en pytteliten surrogatmamma så blir barnet fortfarande anpassat efter surrogatmammans storlek och hennes höfter. Likaså om man tar ägg och spermie från väldigt småväxta människor och placerar inuti en storvuxen kvinna så tenderar dessa barn bli större – perfekt anpassade efter kvinnan.

 

Det är en myt att det är lättare att föda små barn än stora. Ibland verkar det till och med vara tvärt om – ett större barn orkar ibland bättre än ett mindre. För barnet är ingalunda passivt under förlossningen, mor och barn samarbetar – det är ni perfekt skapta för.

 

Många tror dessutom att ett större barn ökar risken för att spricka i ”underlivet” (fan, jag hatar det ordet). Så är icke heller fallet. Däremot går det att påverka riskerna ganska mycket själv (föder du på sjukhus och ökar dock risken jämfört med om du hade fött hemma, detta går att läsa mer om i diverse material, bla från Helena Lindgren.) Att föda fram barnet knästående (tex stående på alla fyra) eller liggande på sida verkar ha skyddande effekter, ryggläge är det absolut sämsta tänkbara. Muttan är extremt töjbar så länge du slappnar av och ger kroppen tid – tänk bara på en penis; så liten och skrumpen, ser verkligen inte något ut för världen, och sedan kan den växa och bli hård. På samma sätt kan din mutta släppa ut ditt barn och sedan bli lika liten som innan igen. Det är en fantastisk kropp du har.

 

Det finns några bra förebyggande åtgärder för att minska risken för underlivsbristningar. Dessa är att från graviditetsvecka 34 och framåt använda en ”förberedeleseolja” och massera muttan ett par gånger dagligen. Den är även perfekt att använda som glidmedel när man nuppar. Massage av muttan (eller sex) ökar blodgenomströmningen och således elasticiteten i vävnaden. Om du dessutom har penetrerande sex med någon som har en penis, och denna penis tillåts att ejakulerar inuti dig så får du dessutom en bonusdos prostaglandiner som minskar risken för att gå långt över beräknat förlossningsdatum. Och om inte annat så kan man lika gärna passa på att ligga medans man har möjlighet, det är ju inte direkt som så att man har egentid i överflöd första veckorna ihop med sitt barn.

 

Andra bra förberedelser inför förlossningen kan tex vara att skriva ett förlossningsbrev, speciellt om du planerar att föda på sjukhus. En sak som bör stå klart och tydligt i detta är att INGEN får röra barnets navelsträng första kvarten efter att barnet fötts fram. Ingen. Uppemot 40 % av barnets totala blodvolym finns i navelsträngen och moderkakan just när barnet kommer ut ur muttan (har du någon gång klämt på en ballong så förstår du liknelsen) och när trycket släpper på barnet är det tänkt att barnets blod skall få rinna tillbaka in i det. Navelsträngsblodet innehåller massor med syre så att så länge navelsträngen är intakt är det ingen panik om barnet inte andas direkt på sekunden det kommer ut (själklart ska kan gnugga lite på ett sådant barn och få igång det, men jösses, jag är väl inget pucko). Att däremot kapa den enda syreförsörjningen en bebis har innan det börjat andas själv – det säger sig självt att det är idioti. (För mer läsning googla ”delayed chord clamping”.)

 

Bebisens blod som rinner från moderkakan till bebisen hjälper även till med att starta barnets andning – det fyller ut vakuolerna i lungorna och gör det lättare för barnet att ta sitt första andetag. Plus att järnbrist är icke-existerande hos 4-månaders spädbarn som fått hela sin tilltänka blodvolym. (Många barnexperter säger ofta att bebisar har lågt hb och har stort behov av järn och därför är det bra att börja ge industriberikad gröt eller saft tidigt – men hey, jag skulle också vara anemisk om någon snodde 30-40 % av min blodvolym.)

 

Annat som är värt att fundera på är din inställning till smärtlindrande och värkförstärkande medicin. Detta bör också inkluderas i förlossningsbrevet. Mer om detta dock under ”Förlossningen” nedan. Om du har haft en normal graviditet och är frisk bör du även göra ett aktivt val angående om du vill föda på sjukhus eller hemma. Vid normala graviditeter hos friska kvinnor innebär detta ingen större risk än att föda på sjukhus, däremot minskar riskerna för komplikationer vid hemförlossningar. (Mer läsning om hemförlossningar; googla, kolla in Födelsehusets eller Stockholms landstings hemsida eller sök på avhandlingar på någon medicinsk databas.)

 

Öva på massage och förlossningsställningar med din partner eller den person/de personer du vill ha med på din förlossning. Det kan kännas töntigt att stå på alla fyra medan du instruerar din partner i hur du tror att du vill bli smekt när du föder barn – men vinsten kan vara stor. Troligen kommer du inte alls vilja ha det så som du tänkt dig och övat på, men ni har hittat ett sätt att kommunicera och vant er vid tanken vilket gör att förändringar under själva förlossningen blir lättare att tackla. Plus att det är skönt att få massage en gång extra, oavsett anledning.

 

 

 

Förlossningen

 

Lingvistik: Jag avskyr ordet ”värkar” eftersom det inte alls beskriver hela känslan i en förlossningssammandragning. Istället använder jag mig av ordet ”rushar” (alternativt sammandragningar eller förlossningsarbete).

 

Det som skiljer människan från djuren rent fysiologiskt är till största hand en del av hjärnan som kallas neocortex. Neocortex är en ung del av hjärnan och den har hand om saker som abstrakt tänkande, språk och siffror. Under förlossningen skall neocortex stängas ner och de äldre delarna av hjärnan ta över driften, vilket underlättar förlossningen och gör den ”lättare” samt minskar risken för komplikationer. Men! Det finns vissa saker som krävs för att detta skall fungera. Neocortex stimuleras av en mängd olika saker men ljus, tal, frågor, siffror och att känna sig iakttagen anses vara extra stimulerande. Därför bör förlossningsarbete ske på en mörk plats, utan att någon pratar (inga frågor, inget snack om hur många centimeter man är öppen) och med bara människor man känner sig trygg med, i första hand en tyst, trygg modersgestalt. Jämför detta med hur det ser ut på en modern förlossningsavdelning.

 

Generellt brukar man säga att livmodermunnen öppnar sig en cm/timme vid etablerat förlossningsarbete hos förstföderskor, något snabbare för omföderskor. Detta är en mycket, mycket grov uppskattning och inte en sanning någonstans. Du kan öppna dig två centimeter på 20 timmar och åtta centimeter på 40 minuter. Eller sju cm på fem timmar och tre centimeter på åtta. Allt är normalt. Och till stor del hänger det samman med att ringmuskler är blyga (som Ina May uttrycker sig). Livmodermunnen behöver lugn och ro för att våga öppna sig. Om någon människa kommer in i rummet där en födande kvinna befinner sig stannar ofta förlossningsarbetet upp, helt eller delvis. Detta även om det är en person som kvinnan känner och trivs med. Det är till och med som så att förlossningsarbetet kan gå baklänges och livmodermunnen stängas igen om man blir skrämd eller störd. Detta är också helt normal och evolutionärt betingat; vid en farlig situation skulle kvinnan först kunna fly undan en fara och sedan föda sitt barn i lugn och ro på en säker plats. Väljer du att föda på sjukhus behöver du vara extra medveten om detta – överföringen från hemmet till sjukhuset stannar ofta upp rusharna, likaså om mycket personal kommer och går på rummet. Väljer du att föda på sjukhus så är det bäst att stanna hemma så länge som möjligt – har förlossningen kommit till en viss punkt kommer nämligen inte denna störning att avstanna förlossningen utan istället möjligen att skynda på den lite (är barnet på väg ut hade inte stenåldersmänniskan så mycket mer val än att försöka föda färdigt lite snabbt och sedan fly).

 

 

 

Sticka

Om du har en partner eller en vän som kan sticka eller virka skall du skatta dig lycklig. Enformiga, repetitiva uppgifter har en stressänkande funktion och tack vare spegelneuroner i hjärnan så smittar denna stressänkning av sig. Att be sin partner eller en vän att ta med stickor och garn för att slå sig ner och sticka en bit bort från den födande kvinnan är alltså en bra idé.

 

En av våra barnmorskor satt på en stol och stickade nästan hela min förlossning, och i början var det väldigt frustrerande.

-          Ska du bara sitta där när jag har det jobbigt här?

-          Men vad kan jag göra, när du gör allt perfekt redan?

 

Ja, vad svarar man på det? Att någon som varit med om hundratals förlossningar lugnt och stilla sitter på en stol och stickar det måste ju innebära att allt är bra och lugnt. Det är precis som det ska vara. Jag slutade irritera mig och tyckte att det var fantastiskt istället.

 

Men med tanke på spegelneuroner är det också värt att nämnas att det funkar på samma sätt med nervositet, rädsla eller aggressivitet. En människa som hyser någon av dessa känslor skall inte vara med på en förlossning eftersom det ökar risken för komplikationer eller utdraget förlopp. Ibland är kvinnans partner en mycket olämplig deltagare på förlossningen och tror man sig vara en av dessa är det mycket bättre att tala om detta långt innan det är dags för barnet att födas så att kvinnan och den blivande mamman hinner skaffa sig en doula.

 

Mat och dryck

Mat och dryck under förlossningen då? Tja, kroppen är simpel och smart; ät om du blir hungrig och drick om du blir törstig. Men ät mat, riktig mat eller möjligen nötter, och drick bara vatten. Passa dig för kolhydrater – att föda barn är INTE samma sak som att springa ett maraton. Du behöver inte snabb energi. Alls. Kolhydrater under förlossningen ökar nämligen risken för barnet att drabbas av för lågt blodsocker efter att det är fött eftersom det får del av ditt insulinpåslag. Däremot kan du få håll om du äter för mycket; kroppen vill lägga allt syrerikt blod på att försörja livmoderns muskler som jobbar hårt och drar därför ner blodförsörjningen till matsmältningsapparaten. Om du äter en stor måltid måste magen få blod och därför kommer således förlossningen att drabbas något. (Jag blev riktigt hungrig och åt små, små portioner fet broccolipaj när jag födde barn, men jag klarade inte mer än en tugga per timme.)

 

Drick bara vatten om du är törstig, inte för att någon annan säger till dig. Varför? Jo, för hormonerna som frisätts under förlossningsarbetet är extremt vätskebindande. Det är alltså större risk att drabbas av vattenförgiftning än av uttorkning. Men blir du törstig så ska du självklart ta känslan på allvar och dricka vatten. När barnet väl är fött kan du däremot trycka i dig vad du vill, fira med champage eller läsk – ta det som du vill ha!

 

Krystfasen

Krysta bara när du känner för det. Ingen skall säga till dig när, hur hårt, hur länge. Det är bara du som kan känna vad din kropp håller för och vilken takt som är lagom för dig. Risken att spricka blir mycket, mycket mindre om du gör det din kropp berättar för dig i din egen takt. Även om det är väldigt frustrerande den 52:a gången barnet åker in igen, du bara krystar halva rusharna och andas resten – om det är det som krävs för att du ska vara hel efteråt så är det helt okej.

 

Barnmorskan skall INTE hålla emot när du krystar. (Undandtaget om du har en riktigt kompetent norsk barnmorska som vet vad hon pysslar med, apropå Uppdrag gransknings ”Spricka hela vägen”.) Enda gången det möjligen skulle vara befogat är om det går extremt fort, men håller någon emot kan det också öka risken för sfinkterrupturer (dvs allvarliga bristningar nära eller i anus) om kraften riktas fel. Bättre är att du får krysta i din takt och i den ställning du själv tycker är bekvämast. Om du känner att det bränner eller svider så är det kroppen signal om att ta det lugnt. Några säger ”push through the ring of fire” men på riktigt? Tänk dig istället hur det är när man är riktigt, riktigt hård i magen. Likadant ska du göra när du krystar ut ditt barn – lite, lite i taget.

 

Slappna av, le och hångla med din partner. Om du slappnar av i munnen så slappnar du av i muttan också.

 

Värt att tilläggas angående underlivsbristningar är att muttan är gjord för att kunna spricka lite och sedan självläka väldigt bra. Men det är stor skillnad på en pyttebristning som behöver antingen inte behöver sys alls eller bara ett-två stygn, jämfört med ett stort klipp eller en stor bristning. Spontana bristningar verkar läka bättre än klipp och orsakar mindre besvär senare i livet, men för den delen kan man ju ändå göra allt som är möjligt för att undvika att de uppstår. (Vill du fördjupa dig i bristningarnas värld är det återigen att bara googla.)

 

Fosterövervakning

Kring fosterövervakning under förlossningen finns det mycket att säga. Men kortfattat kan man säga så här: vid riskförlossningar (tvillingfödsel, sätesbjudning, den födande kvinnan är överviktig eller lider av diabetes osv) minskar fosterövervakning risken för barnet, men vid ”normala” förlossningar så ökar riskerna för mor och barn, speciellt för onödiga kejsarsnitt. Detta till stor del för att informationen är svårtolkad och ofta används istället för kontinuerligt stöd från en barnmorska.

 

All vård i Sverige är frivillig, och du kan absolut tacka nej till fosterövervakning om du haft en normal och frisk graviditet. En duktig barnmorska behöver bara en tratt för att lyssna på barnets hjärtslag och sina egna iakttagelser för att veta att allt är okej.

 

Smärtstillande och värkförstärkande medicin

Smärta i sig saknar mening, men det finns en stor skillnad mellan olika typer av smärta. Om du får ett kraftigt slag mot bröstkorgen så att du får riktigt ont blandas själva smärtan med din rädsla – har jag brutit ett revben eller har jag inre blödningar? Du kommer tolka din kropps signaler som att det gör mycket mer ont än vad som faktiskt är fallet just eftersom du samtidigt är rädd.

 

När man föder barn är smärtan annorlunda. Du vet exakt vad som händer; först förbereder sig livmodermunnen, den blir kortare och börjar sedan öppna sig. Först när livmodermunnen öppnat sig börjar barnet passera nedåt och slutligen ut (att barnet ska ut är den lilla delen av arbetet, och på sett och vis den enklaste eftersom man då äntligen kan hjälpa till mer aktivt). Dessutom får man med jämna mellanrum vilopauser mellan rusharna.

 

Vid varje rush uppstår ett högre tryck på barnet vilket kan påverka barnet, men i och med pauserna mellan rusharna hinner ni båda att återhämta er lite. Om du väljer att använda smärtstillande, tex epidural förändrar muskeltonus i bäckenbotten vilket gör att barnet inte roterar på riktigt samma sätt vilket kan ge ett svårare krystningsskede. Dessutom kan bedövning göra att du inte riktigt känner din muttas gränser för hur mycket du kan krysta utan att spricka.

 

Nackdelen med smärtlindring är också att det kan göra rusharna svagare vilket i sin tur gör att sjukvårdspersonalen kan insistera på värkförstärkande dropp för att ”skynda på” förloppet. En stor nackdel med detta är att konstgjort oxytocin ger väldigt långa och väldigt starka rushar. Risken för påverkan på barnets hjärtrytm ökar och således risken för onaturliga avslut på förlossningen; sugklocka, tång eller akut kejsarsnitt. En annan effekt av detta är att konstgjort oxytocin inte påverkar kroppen på samma sätt som naturligt oxytocin; naturligt oxytocin påverkar hjärnan och beteenden – det gör inte konstgjort. Krystfasen kan också gå för fort vilket ökar risken för bristningar.

 

Det är stor skillnad mellan värkstimulerande medicin innan barnet är ute och efter. Om barnet är fött, moderkakan har avgått och kvinnan blöder kraftigt kan det vara befogat med värkstimulerande för att få livmodern att dra ihop sig fortare. Men av någon anledning så brukar ostörda kvinnor som direkt får barnet i famnen blöda otroligt lite. Denna nära kontakt och lugn runt omkring ger mammans kropp möjlighet till en extrem oxytocin-topp som påverkar livmodern till att dra ihop sig snabbare.

 

(För mer info om värkstimulerande; googla pitocin (amerikanska namnet) eller syntocinon (europeiska namnet på värkstimulerande medicin), epiduralblockad (ryggbedövning) eller ”the business of being born” – en bra film f ö.)

 

Smärta – ”Det gör ont att föda barn.”

Hur många gånger har du inte hört den gamla slagdängan? Det är bara så att om man säger så och tar det som en sanning så vet man inte ett jota om vad man pratar om.

 

Smärta är en mycket intressant företeelse – en komplex sinnesförnimmelse som uppstår i hjärnan. Smärta har många komponenter, till stor del psykologiska, som måste överrensstämma för att du ska uppleva smärta. Oro och rädsla är bland de främsta. Känner du oro kommer du känna en större smärta jämfört med om du är lugn (just nu på svtplay ligger en fantasisk dokumentär under Vetenskapens värld om smärta ”Vägen ut ur smärta”).

 

Att vara utvilad och trygg ger alltså en bättre grund inför en förlossning än om du är trött och rädd – skillnaden i upplevd smärta kommer vara som natt och dag.

 

Måste det göra ont att föda barn? Nej, absolut inte. Troligtvis är en hel del av våra upplevelser inlärda. Det finns siffror på att så många som 30-50 % av alla kvinnor som föder barn skulle vara kapabla till att få orgasm under förlossningen – en direkt motsatts till smärta. Och även om jag själv inte fick uppleva en orgasm under min förlossning kan jag absolut förstå de som får det – många delar av förloppet är, med rätt inställning, rent lustfyllda.

 

Det finns för övrigt många fler likheter mellan förlossningssituationen och en sexakt än bara möjligheten till att få orgasm. Orientalisk magdans tros från början vara förlossningsrörelser för att ta bort smärtan och underlätta födandet. Många höftvickningar, oavsett krypande eller stående, kan hjälpa barnet att röra sig på rätt sätt nedåt.

 

Smärtnivåer är också starkt beroende på uppmärksamhet. Kroppen kan inte koncentrera sig på för många olika saker samtidigt utan kan bara processa en viss mängd information i taget. Om du har en mängd händer på din kropp som klappar, smeker och masserar så kommer en stor del av hjärnan behövas för att bearbeta detta, och eventuell smärta upplevs mindre. Kombinera gärna detta med att kyssas med din partner så är kroppen snart maximalt upptagen med annat. Och som bonus när du kysser så slappnar munnen av och du får en liten extra hormondos.

 

 

Bajs

Sedan var det den där detaljen om att bajsa på sitt barn. Alla bajsar när barnet krystas ut. Alla. Oavsett lavemang innan eller ej. Det kommer alltid bajs. Och det är bra. Det har en fantastisk funktion nämligen: barnet föds med i stort sett sterila tarmar. Och dessa behöver koloniseras med rätt sorts bakterier. Så vid förlossningen kommer barnet således i kontakt med mammans bakterier och barnets tarmar får rätt sorts tarmflora. (Fel sorters bakterier är förenat med en hel del olika sjukdomar, vilket är en del av nuvarande forskningsområde för systembiologerna i Nielsens grupp på Chalmers). Be din partner att hålla sig på rätt sida om dig bara och krysta på, ni ska ju ändå kunna behålla den sexuella spänningen mellan er även efter att ni fått barn.

 

Välkänd, men illa bearbetad, fakta

Idag finns det hyllmeter efter hyllmeter med forskning kring förlossningar och tiden just kring födseln. En hel del av denna är mycket välkänd samtidigt som den är ytterst dåligt implementerad.

 

Jag ska här försöka ge ett par exempel:

 

Under förlossningen friges en otroligt komplex cocktail med hormoner. Den mest välkända av dessa är oxytocin, som ibland kallas kärlekshormonet. Oxytocin frisätts när vi klappar en hund, har sex eller får massage. Oxytocin får oss att må bra, påverkar hjärnan och är dessutom det hormon som driver förlossningen framåt.

 

Oxytocin motverkas direkt av adrenalin. Adrenalin frigörs i stor mängd när vi blir rädda eller skrämda, men även i små mängder tex när vi går.

 

Tidigare här i avsnittet om Förlossningen berättade jag att neocortex behöver stänga ner så mycket som möjligt för att underlätta förlossningsarbetet. Håll det i tankarna nu; på svenska förlossningsavdelningar idag ber man ofta födande kvinnor att stå upp, att gå omkring i korridorerna, för att detta skulle främja en snabb och smidig förlossning. Men bara att stå upp jämfört med att ligga ner, sitta på huk eller stå på alla fyra ger en högre adrenalinnivå. Att dessutom gå ger ännu högre adrenalinpåslag. Att dessutom gå i en upplyst korridor försvårar för neocortex att stänga ner. Förstår du?

 

Istället borde man kanske rekommendera att stanna i ett mörkt rum, stå och gunga på alla fyra samtidigt som partnern stryker långsamt över ryggen, gärna båda med helt slutna ögon och möjligen att kvinnan morrar under rusherna om man inte känner för hångel.

 

Många kvinnor känner ett behov av att låta under förlossningsarbetet och det är i grund och botten en mycket bra sak. Mörka toner, att morra eller att fladdra med läpparna så som man gör när man bromsar upp en häst – ptrrr! – kan hjälpa till att slappna av i muttan. Käken bör vara så avslappnad som möjligt, att kyssas funkar tex utmärk för somliga. Viktigt är just att hålla tonerna låga då falsett tenderar till att öka spänningen i kroppen.

 

(Vill du gå så ska du självklart göra det – fortfarande känner du din kropp bäst. Kanske behövde barnet byta position lite med din hjälp och att det då var det som behövdes. Själv kröp jag mest omkring, ställde mig upp, kröp igen, ställde mig upp och kröp sedan lite till. Man får ta det som det kommer.)

Direkt efter förlossning, amningen och de kommande dagarna

 

Direkt när barnet är framfött bör det läggas hud mot hud med mamman. Som partner är det bra att lägga en filt över mamman då många upplever sig frusna efter att den stora ansträngningen med att krysta ut barnet är över. Filten på innan mamman känner att hon fryser alltså.

 

Efter att barnet ligger hud mot hud med mamman och hon fått en filt över sig gäller det att backa bort. Sjukvårdspersonal skall vara tyst, allt skall vara helt stilla och gärna mörkt. Om man gör detta kommer din kropp att frisätta en helt fantastisk mängd oxytoxin och inte sällan får barnets skrik råmjölken att börja rinna från brösten. Amma barnet så fort du känner för det, men absolut inom den första timmen efter födseln. Allt detta; tystnaden, filten och amningen gör att livmodern drar ihop sig fortare och att blödningen blir mycket mindre. Barnet signalerar ofta att det vill dia genom att suga på händerna eller sträcka ut tungan på ett mycket sött sätt.

 

(Lingvistik: kvinnan ammar, barnet diar/äter alternativt blir ammat.)

 

Efter en stund kommer barnmorskan vilja kontrollera att moderkakan avgått, men det bör gå en rejäl stund först. Kanske kan du stå på knä och krysta ut den, kanske får man försiktigt dra ut den med navelsträngen (obs! att dra ut moderkakan från muttan är ok, men att dra loss moderkakan från livmodern är big no-no).  Moderkakan måste tillåtas lossna av sig själv, vilken den oftast gör om mor och barn inte blir störda direkt efter födseln. Risken är annars att en liten bit blir kvar inne i livmodern vilket kan orsaka allvarliga infektioner och/eller stora blödningar.

 

 

Amning

Rent fysiologiskt är cirkalisa 99,7 % av alla kvinnor kapabla till att amma sina barn. Rent fysiologiskt alltså. Många verkar dock ha psykologiska hinder, vill inte eller vet helt enkelt inte vad nyttan med det är.

 

Mjölkproduktionen startar redan under förlossningen och det är bra om du låter barnet dia så fort det visar tecken på att leta efter bröstet. Inom den första timman efter förlossningen är bäst, det verkar underlätta fortsatt amning.

 

Amning sker lättast i lugn och ro. Jag tyckte personligen att det var skönt att få hjälp första gången av barnmorskan, men därefter ville jag vara i fred. Det är ändå jag som måste lära mig ihop med mitt barn.

 

 

Bröstvårtorna

Har du någonsin läst innehållsförteckningen på apotekens bröstvårtssalvor? Om inte, gör det. Låter det gott? Nyttigt? Som något du vill ha i munnen?

 

Nix-pix. Trodde inte det heller. Och därför vill jag tipsa om mina brösts räddning: Purelan. Ren lanolin (ullfett) på tub. Finns något annat märke också som har det, men jag köpte en tub purelan och den räckte hela amningsperioden plus att jag nu använder den på torra läppar, armbågar och fötter. Enda ingrediensen bör vara lanolin (och möjligen också att tocopherol godkänns, kan stavas på några olika sätt men det betyder E-vitamin och förhindrar att fettet härsknar för fort). Smörj in direkt efter första amningen och fortsätt sedan tills du fått nipples of steel.

 

Ett gammalt husmorsknep är för övrigt att be partnern att suga lite extra på brösten inför att barnet anländer, för att börja härdningen lite tidigare. Men aldrig att en vuxen människa kommer upp i barnets kapacitet…

 

K-vitamin

Idag är det standard att alla barn får en spruta med K-vitamin efter förlossningen. Det bygger på en gammal föreställning om att bebisar har för låg halt koagulationsfaktorer i blodet, men det finns inte riktigt understöd för att alla barn behöver detta. Vid en komplicerad förlossning där barnet utsatts för tex sugklocka eller tång bör K-vitaminsprutan absolut ges, eftersom risken för hjärnblödningar ökar. Men vid en normal förlossning utan trauma, där barnet får hela sin tilltänkta blodvolym från navelsträngen finns det inget som pekar på att detta är nödvändigt. Möjligen istället att det ökar risken för blodcancer istället. Om barnet ammas så innehåller råmjölken mycket K-vitamin och man kan tacka nej till sprutan. Ett annat alternativ är att be om en oral dos istället eftersom man inte kunnat hitta några samband mellan ökad sjuklighet och detta.

 

Det största problemet med K-vitaminsprutan är att den innehåller en dos med K-vitamin som är ca 25 000 gånger större än den mängd som finns naturligt i barnet. Och ingen forskning ligger bakom rådet att ge just denna mängd.

 

Det är ditt/ert barn och ni har all rätt att tacka nej till all eventuell behandling oavsett hur sjukhusets rutiner ser ut.

 

Bajsa då man nyss fött barn

Många gravida oroar sig tydligen kring hur det skall gå att bajsa när man nyss fött barn. Det kan ju svida lite när man kissar (varför många väljer att kissa i duschen första dagarna, så slipper man torka med papper och kan bara spola försiktigt med vatten) hur kommer det då inte kännas när man bajsar? Well, naturen är fiffig igen.

 

När barnet föds och med det fostervatten och moderkaka blir det plötsligt mycket, mycket plats över i magen. Även om livmodern drar ihop sig ganska fort efteråt så tar det längre tid för muskler och hud att återgå till det pre-gravida stadiet. Den extra platsen efter förlossningen ger tarmarna gott om rum att breda ut sig på. Vanligtvis så tar det alltså ett par dagar innan man behöver bajsa igen efter förlossningen och då har svullnaden i muttan lagt sig. Har du inte spruckit känns det helt enkelt inte speciellt annorlunda än tidigare alls.

 

 

Bada barnet

Det värsta jag har sett är en amerikansk film där man badar barnen direkt efter att de föds, innan de får komma till sin mamma. Det är helt åt fanders och som tur är gör man inte så i Sverige. Men det är inte helt ovanligt att man badar bebisarna ganska unga. Fastän det finns ett antal studier som pekar på fördelen med att vänta ca en vecka efter förlossning till dess att man ger barnet sitt första bad.

 

En människas hud är ett första försvar mot infektioner och det finns betydligt fler otäcka bakteriestammar på sjukhus än i hemmiljö. Med detta sagt tror jag att det är bäst att åtminstone vänta med första badet till dess att man hunnit hem från bb (om man föder på sjukhus) men om det går fem eller åtta dagar från förlossningen till första badet tror jag är av mindre vikt.

 

Om barnet föds med fosterfett kvar på huden går det bra att bara smörja in detta, bara för att undvika att det ligger kvar i tjocka tjok.

 

Barn vid denna ålder skitar inte direkt ner sig, utan det räcker oftast att bara torka alla veck rena med en fuktad tvättlapp och sedan torka torrt. Gammal mjölk kan irritera om den ligger instängt under hakan och rumpan tvättar man redan flera gånger om dagen. Ingen fara om man taggar ner lite och tar det lugnt med andra ord. Barnet skall vara rent men inte sterilt.

 

Var rädd om barnets hud och använd bara olja vid bad och tvätt. Raps- eller olivolja från matvarubutiken är super både att tvätta barnet med och smörja in torr hud med.

 

(Jag ogillar fortfarande när vårt barn badar med tvål eller schampo – det tar flera dagar innan hen luktar som sig själv igen! Likheten med däggdjur som överger sina ungar när någon annan varit där i boet och tallat på barnen är alltså slående.)

 

 

Leva med spädbarn

 

Ett nyfött barns dygnsrytm är inte densamma som en vuxens. Förklaringen till detta är hormonsystemet som styr dag och natt, sömn och vakenhet - detta systemet som reglerar nattsömn utvecklas inte förrän vid tre månaders ålder, och först vid tre-fem månaders ålder kan barnet börja sova längre stunder (fem timmar och längre) i taget. (Självklart finns det dock undantag.)

 

Så ser det ut rent fysiologiskt. Men för den delen så kan man fortfarande lära barnet att sova på natten även om det behöver äta med jämna mellanrum, för oavsett hormonernas hjälp så är små barn mycket läraktiga.

 

En bra utgångspunkt är att alltid ha det mörkt och tyst på natten och alltid ljust och ljud på dagen. När barnet tar tupplurar dagtid så låt ljuset vara tänt, lyssna på radio eller prata i normal samtalston. Om du bär barnet i bärsjal får barnet gärna sova i sjalen medans du gör annat. Just bärsjal brukar medföra att barnet sover färre och kortare stunder på dagen samt längre och fler på natten, samtidigt som de ofta upplevs ”lugnare”.

 

På natten håller ni mörkt och tyst. När barnet vaknar och är hungrigt ammar du tyst och lugnt, utan att prata med barnet (en mörkt blå nattlampa som gör att du ser utan att behöva tända kan vara toppen). Byt bara blöja om du absolut måste (dvs om barnet bajsar) och då på ett så lugnt sätt som möjligt. Undvik att tända, ha istället en liten nattlampa bredvid skötbordet och komplettera med en minificklampa så man kan kolla att rumpan blir ren.

 

Det underlättar om barnet ligger nära dig och sover, då slipper du att stiga upp när det är matdags eller barnet vaknar. Om barnet bara vaknar men inte är hungrigt så får man långsamt lära det att sova vidare. Vårt barn låg bredvid mig, fast i en egen säng utanför vår. Vi har aldrig låtit hen skrika själv, men vi har heller inte alltid plockat upp när hen skrek på natten. Vi klappade om och buffade. Kanske tog det tre veckor innan barnet lärde sig att sova hela nätterna (bortsett från ett par matpauser). Eftersom barnet sov bredvid oss lärde jag mig så småningom att amma nästan i sömnen. Jag vaknade inte helt när barnet gnydde utan tog det bara nära mig och gav bröstet. Sedan somnade jag om och barnet åt tills det var mätt och sov sedan vidare det också. K märkte efter någon vecka inte av oss alls, man blir väldigt samstämd. I början fick jag rapa jag barnet genom att lägga det upp över min mage mot höftbenet, då kunde jag ligga kvar i sängen och halvsova tills barnet rapade och då kunde läggas ner igen. När koliken försvann slutade dock barnet att rapa efter maten oavsett hur länge man väntade, och då slutade jag vakna när hen ätit klart.

 

Tandvårdstanter i samråd med bvc brukar vilja avråda från att amma barn till sömns, att amma på natten och massa andra tokigheter. Självklart ska man inte amma mer än att man själv får sova ordentligt, men att beskylla bröstmjölk för att orsaka karies skall inte göras. En hel del ämnen i bröstmjölk minskar nämligen bakterietillväxten. Men om barnet är väldigt snuttigt och har stort sugbehov kan man peta in en napp istället när det effektiva ätandet slutar.

 

Att amma på natten ökar de mjölkproducerande hormonen och vid ett par tillväxtperioder hade vi några nätter då jag ammade konstant hela natten. Och efter det ökade mjölken på dagtid så att det fanns tillräckligt med mat även då. Dvs kanske en natt per månad hade vi ”produceringsökningsnätter”.

 

 

Min räddning – bärsjalen

Mitt allra, allra bästa tips till blivande föräldrar är en bärsjal. En mjuk trikåsjal till den nyfödda bebisen så man kan vara nära samtidigt som man får möjligheten att kissa i lugn och ro eller äta mat utan skrik. När barnet blir större kan det vara smidigt med en ergonomisk bärsele som går snabbt att knäppa på sig om man ska handla eller liknande. Vi köpte även en bärjacka (en jacka med en extra panel att sätta framför barnet så man kan få plats i tillsammans) och det var underbart att kunna åka tåg eller spårvagn utan att behöva släpa runt på en bökig barnvagn. (Barnvagn var vårt onödigaste bebis-köp, antalet gånger den använts kan räknas på två händers fingrar.)

 

Köp absolut inte en Baby Björn-sele! Barnets rygg och ben hamnar fel i dessa, även om de är jättebra byggda för föräldern som bär. Kolla på edenbaby.se eller besök deras butik i Mölndal. I alla de selarna som de säljer hamnar barnet rätt; grodposition med mjukt rundad rygg och ordentligt stöd.

 

Bär barnet vänt mot dig på magen tills det blir för tungt, vid 10-12 kg byter många till att bära på ryggen. Om du använder barnvagn så se till att barnet sitter vänt mot dig som kör vagnen. Det finns bara nackdelar med framåtvända barnvagnar om man ser det utifrån barnets del (även om de för föräldrarna kan vara smidiga). Bebisar utsöndrar mer stresshormon, skattar/ler mindre och utvecklas något långsammare språkligt när de inte längre kan se sin förälder. Du som förälder är barnets värld och allt det behöver se. När barnet blir så stort att omgivningen blir intressantare är barnet också tillräckligt stort för att gå själv.

 

Kolik

Har barnet kolik så har det kolik. Tyvärr känns det otroligt hemskt att inte kunna hjälpa sitt barn som har ont. Man bara bär och bär. Inte för att det hjälper, men för att det är det enda man kan bidra med. Vi blev dock hjälpta av magdroppar från Semper/BioGaia. Det är lite som bra-bakterie-yoghurt fast för spädbarn och små droppar av olja istället för stora skålar med yoghurt. Vi droppade i munnen innan jag ammade och det tog inte lång tid innan det hjälpte. Det ligger för övrigt några lastbilsflak med forskning bakom de där dropparna, så det ante mig att de inte var verkningslösa. Även akupunktur kan ha god effekt på kolikbarn.

 

 

BVC vet inte bäst

Oavsett hur länge man ammar sitt barn har man gjort det en stor tjänst genom att tillhandahålla de där första dropparna med råmjölk. Men om det är möjligt så är det bra att fortsätta amma åtminstone till dess att alla allergena födoämnen är introducerade. Förutsatt att du inte har allvarlig allergi i släkten gäller följande; gluten, ägg, nötter, komjölk och fisk är sådant som du skall försöka introducera i skydd av amning. I små, små mängder ett och ett i taget i någon smaskig puréform.

 

Men alla de ämnena är som sagt allergena och skall inte ges i större mängder förrän barnet blir ganska stort. En trolig orsak bakom den ökade förekomsten av glutenintollerans idag tros vara överdriven vällingkonsumtion. Välling innehåller gluten och skall således inte intas i för stora mängder. Men vad är lagom mängd? Hur ofta äter man fisk och nötter? Inte sex gånger per dag i varje fall – således ger man inte heller välling sex gånger per dag.

 

Vi försöker hålla oss till gluten max en gång om dagen. Blir det gröt till frukost blir det således varken bröd, pasta eller välling någon annan gång den dagen. (Vårt barn har för övrigt aldrig fått välling. Vad är nyttan? Hen fick samma mat som oss, minus salt, och det har aldrig varit några problem. Vi skulle inte komma på tanken att laga en mat till honom och en annan till oss – i vår familj äter alla samma mat och vi äter tillsammans. Idag är vårt barn 16 månader och käkar med glädje både kålsallad med senap, fisk i ugn och fetaost med rotfrukter.)

 

En litet ord om plötslig spädbarnsdöd (SIDS) och samsovning

Hur man ska sova med sitt barn debatteras flitigt fram och tillbaka. Huvudsaken är att du/ni hittar ett sätt som fungerar för er så att ert liv flyter smidigt med minsta möjliga trötthet.

 

Gällande just risken med plötslig spädbarnsdöd finns det rön om att samsovning minskar riskerna. Detta eftersom det inte är syrebrist som stimulerar andning, utan koldioxidhalten. Och ett barn som sover nästipp mot nästipp med sin förälder får en större volym koldioxid i sin inandningsluft än ett barn som sover helt själv, i egen säng. Och barn som samsover tenderar att få färre och kortare andningsuppehåll än de som sover själva. För alla spädbarn har kortare andningsuppehåll i sömnen, faran uppstår bara när de ”glömmer” att börja andas igen. Större studier saknas ännu på ämnet men förhoppningsvis så vet vi mer inom ett par år.

 

(Nog om detta – googla om du är mer nyfiken.)

 

Förhållandet Förändras För Föräldrar

 

Största risken ett förhållande utsätts för är under första barnets första levnadsår. Det är då det spricker statistiskt sett oftast. Och det är inte speciellt underligt; oavsett hur underbart det är att få barn är det också skitjobbigt och en sjuhelvetes omställning att hitta sin nya roll som man är bekväm med samtidigt som man kanske får strukturera om lite i sitt parförhållande. Allt är nytt och allt är konstigt. Det tar tid att vänja sig, så är det bara. Om ni aldrig har bråkat tidigare så kommer det troligen nu. Visst, inget gäller för alla. Men statistiskt sett så...

 

Om man är förberedd på att första året kommer vara konstigt och bara bestämmer sig för att härda ut, lösa allt som kommer i ens väg och försöka överleva så blir det mycket, mycket lättare allt eftersom tiden går. Kanske kan ni sätta något gemensamt mål för att sedan fira när ni klarat första året? En resa, förlovning, en fest. Vad som helst som ger er något gemensamt att prata om när man inte orkar prata mera kolik och bebisbajs. Lite flykt från vardagen och något att drömma om och längta till. Ett gemensamt samtalsämne, helt enkelt.

 

Sex

Och när börjar man sedan ha sex igen efter att man fått barn? Och svaret får nog vara ”ju snabbare desto bättre”.

 

Visst kanske man väntar några dagar eller en vecka tills kroppen börjar kännas okej igen, men sedan finns det inget hinder.  Samlag och penetrerande sex däremot bör vänta tills avslaget (den mensliknande blödningen man får efter såret i livmodern där moderkakan satt) är borta pga infektionsrisken. Av samma anledning bör man använda bindor och inte tampong eller menskopp.

 

En anledning till att jag säger ”så fort som möjligt” är att risken annars blir att man gör en för stor sak av det hela. Sex föder dessutom sex, så går man ett tag utan försvinner lusten. Och då behöver man börja ha sex igen för att den skall komma tillbaka. Att bara gå och vänta på att bli kåt funkar således inte alls – kroppens hormonsystem är mycket komplicerat och kan behöva ”väckas”.

 

Fortfarande ska man ju inte ha sex om man inte vill. Men det är faktiskt okej att ha sex även när man inte visste att man ville. Börjar man lite smått kommer lusten därefter. (Jag förutsätter här att man befinner sig i ett förhållande där man kan tala med varandra, och att man alltid kan säga nej när något inte känns bra. Men det finns en stor skillnad mellan att något känns dåligt, okej eller bra. Jag kan massera min vän om det känns bra eller okej för mig, men inte om det känns dåligt. Förstår du? Sex skall som minst alltid vara okej, även om man eftersträvar bra eller underbart.)

 

Litteratur

 

Om du bara ska läsa en bok om graviditeter så är det denna; Ina May’s guide to childbirth av Ina May Gaskin. Legendarisk barnmorska och fantastiska uppmuntrande förlossningsberättelser varvas med nyttig information. För vackra bilder av kvinnor som föder barn rekommenderas ”Spritual midwifery” av samma författare.

 

Om föräldraskap; A world of babies av Judy S. Deloache. Behandla ditt barn med kärlek, då är allt du gör korrekt. Oavsett om du väljer att samsova, spjälsäng, eget rum eller något annat. Stärkande och ifrågasättande. Hur vill du göra för att vara bästa tänkbara förälder till ditt barn?

 

Annan bra läsning är tex allt ifrån den franske förlossningsläkaren Michel Odent, tex Birth in the age of plastics.

 

Faktauppgifter i detta inlägg kommer ifrån diverse avhandlingar och forskningsskrifter. Eftersom jag inte får betalt för att skriva detta skiter jag i noggranna källhänvisningar, men allt går att hitta via lite googlingar eller sökningar på vanliga medicinska databaser.

 

Vill man se skräckpropaganda från hur illa det är ställt i USA rekommenderar jag Ricki Lake’s film The business of being born. Som tur är, är läget mycket bättre i Sverige – men det är samtidigt läskigt att se åt vilket håll utvecklingen går. För trevligare filmupplevelser rekommenderas istället ”Orgasmic Birth”, säljs tex på Födelsehuset i Gbg.

 

 

Min förlossning

 

Jag har skrivit ett inlägg om vår förlossning, då jag födde barn, tidigare här någonstans. Men jag lägger ju aldrig något i kategorier eller så, så jag hittar det inte. Leta om du vill. Annars kan man nog kortfattat säga så här: det var det jobbigaste jag har varit med om. Göteborgsvarvet kan slänga sig i väggen – så mycket mjölksyra som jag hade under förlossningen har jag aldrig haft tidigare.

 

Det gjorde ont, ja. Men man får ju också vilopauser emellan. Och det var lätt det häftigaste och mest fantastiska jag upplevt. Och jag är glad att jag valde att föda hemma. Ingen stress över att behöva föda på ett visst antal timmar och ingen tillgång till smärtlindring. För just när bebisen passerade spinae (trängsta passagen, barnet passerar några skellettutskott) hade jag utan tvekan tagit både epidural (ryggbedövning) och lustgas. Jag mådde illa och det gjorde ont. Det tog visserligen inte så lång stund innan barnets huvud kom förbi, illamående försvann, jag kräktes (världens skönaste kräk) och smärtan vid rusharna blev helt okej igen. Men det var fyra riktigt jobbiga minuter, och mest var det jobbigt just för att jag inte visste om det skulle fortsätta länge eller om det skulle försvinna och bli som innan. Men när barnet passerade, då kände jag det häftigaste hittills i mitt liv; barnet roterande ner det sista halva varvet innan det var dags att krysta. Och under krystningen tackade jag min lyckliga stjärna att jag födde utan bedövning; jag kunde känna exakt hur mycket min kropp tålde och slutade krysta när den sa till. Barnet åker fram, tillbaka igen, fram lite längre och tillbaka igen. Allt för att barnet skall få födas i den takt som min kropp höll för. Och jodå, efter 45 min (som kändes som både en evighet och fem sekunder för mig) så föddes vårt barn. Hela barnet på en kryst-rush, alldeles lila och fin, våldsamt skrikande. Och jag sprack ingenting. Muttan var svullen i två dagar, sedan kändes den som vanligt. (Värre var det med magmusklerna, fy kattsingen vilken träningsvärk jag hade.)

 

 

Egentligen hade väl hela denna text kunnat förkortas ned till ”lyssna på din kropp”. But I’m no man of few words, am I?

 

Och självklart är det sedan upp till var och en att besluta hur man väljer att föda sitt barn. Men de val man gör ska vara informerade val.

 

Och kom ihåg – din kropp och barnet den tillverkat är ett mirakel av allra största slag. Var rädd om er. Ni är fantastiska.