Samma efternamn
Att sitta inne en varm, solig kväll för att skriva hemtenta är inte mitt favoritsätt att spendera aftonen.
Men men, vad gör man inte utav pliktskyldighet gentemot sitt framtida jag.
Och csn’s dumma krav.
Såklart.
En sak är säkert, allt jag gör hädanefter är lättare än det jag redan gjort.
Gifta sig är det värsta jag varit med om.
Och barn är det bästa jag varit med om.
Överlever man det så är allt möjligt efteråt.
Jag tror att vi sitter ihop.
K har en liten del av min själ fastklistrad på sin.
När vi träffades så blev jag hel.
Inte för att jag var speciellt trasig innan.
Men jag fick ett sammanhang och jag hörde hemma.
Jag, som är världens mest rastlösa person, kunde plötsligt stanna upp.
Bara vara.
Och faktiskt njuta lite av livet här och nu.
Inte bara gå och planera, längta efter framtiden.
Vi förbättrar varandra.
Vi är bara plus i varandras liv.
Vi hindrar inte varandra från att växa, förändras eller drömma.
Det är bra.
Vi har samma familjeideal.
Vi har pratat igenom allt vad vi tycker.
Det vi tycker just nu.
Och det vi tycker imorgon, det som ständigt förändras, ger oss extra samtalsämnen under kommande dagar.
Vi är inte varandras allt.
Vi kan leva utan varandra.
Men vi vill leva tillsammans.
Det är fint.
